Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 2

— — ——————— att hinna tillryggalägga den långa vägsträckan innan den omskrifna tvätten började. Allt det poetiska behaget hos den gamla skuggrika gården tycktes försvinua så fort hon visade sig. Det fiones uemligen menniskor som alltid liksom föra med sig en atmosfer hvardagslif, och bland dessa var mrs James en. Hon gaf sin nicec en kyss och lät på samma gång sina ögon sväfra omkring i rummet för alt se om allt blifvit hållet i vederbörlig ordniog under hennes frånvaro, och då hon ej fann någonting att beklaga sig öfver, vändes hennes granskande blick mot flickans ansigte och resultatet deraf var att hon f.nn detta ovanligt blekt. — Dn har hållit dig inom fyra väggar hela dagen i ända, kan jag tro, anmärkte hon, och uraktlåtit att hvarje morgon taga en helsobringande promenad. — Nej, det har jag verkligen ej uraktlåtit, tant Hanna, försäkrade Grace rodnande; jag har varit ute ganska mycket — på långa promenader. — Såå, har du det? sade hennes tant. Nå, men äro örngottsvaren lag.de ännu? — Jag har nästan — gjort dem färdiga. — Rästan! Du har aldrig gjort något arbete som jag gitevit dig mer än nästan färdigt. Men det är följden af att skicka ilickor till pensioner. Jag kan ej tåla sädana dumheter. Nå hur är det med mr Walgry? — Ilan mår mycket bra, tant Hanna. Onkel James omtslade väl i sitt bref att han skulle resa, eller hur? — Jo, han nämnde någonting om det; men din on