Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 2

dan af den resandes metspö slå söoder en ruta i glasdörren. För en lång tid derefter förföljdes Hubert Walgrave af Grace Redmaynes bild såden den framställde sig för honom i detta ögonblick. bet bleka ansigtet, detta uttryck af stum klagan, den förtviflade blicken hvari ett slags vildhet låg uttryckt. Hennes bild skulle i många formnyanser komma att förtälja honom hela hans lif igenom, men det uttryck som nu låg i hennes ansigte, denna stumma omedvetna vädjan glömde han aldrig. Han gick till henne der hon stod vid dörren och futtade hennes hand. — Jag kunde ej resa utan att önska er farväl, Grace, sade han. Jag har sagt er tant huru lycklig jag varit här och att jag ämnar komma tillbaka — någon dag. Han tystnade, till hälften vävtande att hon skullo tala, men hon sade ingenting. De bleka läpparne darrade sakta, det var alltsammans. — Farväl, upprepade han och tillade derefter i lägro ton: Farväl, och må Gud vilsigna er, min älskade! Han vände sig hastigt bort, skakade hand med mrs Redmayne och derefter med den äldre af de båda yuglingarne, hvilken han derjemte lemnade några guldmynt för åtskilligt besvär som han haft för hans skull; huspigan hade redan fått sina drickspenningar och smålog ett tacksamhetens småleende der hon stod i bakgrunden. 1 nästa minut smillde kusken med sin piska, vagnen rullade bort och mr Walgrave försvann ur synhåll. (CKarfa Y