Göteborgsposten – 23 oktober 1872, sida 1

mii 646777 339 RR Ki lösnummer : 10 öre exemplaret. het i afseende på ansvar för iteration af stöld. Lagens alltför drakoniska föreskrifter i detta fall hade, enligt riksdagens åsigt, en fristående ställning i jemförelse med lagbestämmelserna för återfall i andra brott, och kunde derföre förändras utan att störa sammanhanget eller harmonien i lagen för öfrigt. K. M:t har gillat denna uppfattning och 20 kap. 11s i Strafflagen har nu följande lydelse: Begår någon andra gången stöld, må tiden för det straffarbete, hvartill han för den gerning gjort sig skyldig, ökas med högst två år. Begår någon tredje gången stöld, ökas tiden för straffarbetet med högst fyra år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör. Kommer han åter fjerde gången eller oftare, dömes till straffarbete frän och med fyra till och med tio år, dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Inträffar fall, som i 6 nämnes, då må till straffarbete på lifstid dömas. Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är. Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall. Men hur vigtigt det än är att straffbestämmelserna i lagen mildras i mån som sederna förmildras, så står dock fortfarande främst på dagordningen, jemte frågan om reformer i undervisningsväsendet, det olösta problemet att ordna vårt härväsen så, att det kan motsvara tidens alltmer ökade fordringar på ett kraftigt och aktningsbjudande landtförsvar. Krigsministern hr Weidenbjelm har i detta afseende, sedan hans företrädare hr Abelins med mycken möda och omsigt utarbetade förslag icke lyckades vinna riksdagens bifall, ett ytterst svårt men, om framgång kröner hans bemödanden, också så mycket ärofullare åliggande att utföra. Man känner honom såsom en kunskapsrik och i allt ovanligt bildad militär och då riksdagen åtminstone hittills äfven visat sig välvilligt stämd mot honom sjelf och hans framställningar, tyckes häri ligga ett gynsamt förebud för framtiden. Det man mest fruktade för, var att hr Weidenhjelms svaga helsa, som senast i somras gjorde vistandet vid en utländsk badort nödvändigt, skulle uppställa svåra hinder i vägen för det ansträngande arbete, som erfordrades; lyckligtvis vet man nu med visshet att hr W. detta oaktadt i det närmaste fått färdig en omfattande plan till omorganisering af vårt försvar och att denna plan inom ganska kort tid torde komma att öfverlemnas till en komite af sakkunniga män för att underkastas dess pröfning och möjligen modifieras innan krigsministern föredrager den till godkännande af K. M:t i statsrådet. Härigenom vållas visserligen den olägenhet att ärendet ej kan framläggas för den i Januari nästa år sammanträdande riksdagen ett uppskof som det varit bäst om man kunnat undvika, då saken otvifvelaktigt tränger till ett skyndsamt afgörande; men man vinner derigenom att få ett stöd af militära auktoriteter i stället för tyst eller högt uttalad opposition af den sedermera inom riksdagen, och då sannolikt äfven under hand riksdagens alla medlemmar blifva satta i tillfälle att erfara hufvudgrunderna för förslaget, hinner man att förbereda sig på ett välbehöfligt sätt till frågans slutliga afgörande vid riksdagen 1874. På sådant sätt förekommas alla invändningar om att tidens knapphet ej medger pröfningen, att man ej får låta öfverraska sig 0. s. v. Om krigsministerns förslag känna vi ingenting bestämdt, men det är naturligt att det måste vara uppställdt på en annan basis, än det Abelinska, ehuru man derjemte vill veta att framlidne konung Carl gillat de principer, som hr Weidenbjelm följt i sitt förslag. Enligt hvad det förljudes lärer hr W. i sin härorganisationsplan icke uttala sig hvarken för eller emot indelningsverkets bibehållande — denna den tvistigaste af alla tvistepunkter — utan framställa ett system för försvaret, dervid de indelta trupperna, derest man så finner för godt, kunna ersättas af andra utan att derför grunderna för hela försvarsorganisationen rubbas. Vi anföra detta efter hörsägen utan att våga garantera uppgiften; det hufvudsakligaste vi velat framhålla för alla dem, som nitälska för sitt land och dess sjelfständighet, är att ett nytt härorganisationsförslag är mycket nära sin fullbordan, Riksdagens revisorer, också kallade statsrevisorer, hafva, som bekant är, nyligen afslutat sina arbeten. Det har, som alltid, förekommit anmärkningar och man har nitiskt sökt att taga reda på allt, att undersöka om allt vore i behörig ordning och att upptäcka om statsegendom eller statsinkomster möjligen icke så som vederbort kommit staten till godo. I afseende på statsegendom lära revisorerna iunnit, beträffande kongl. hofstallet, en anledning till anmärkning, som icke saknar, för de konseqvenser deraf kunna dragas, en viss märkvärdighet. Revisorerna anmärka nemligen att bland uppgifter om inventarier m. m. tillhörande de kongl. slotten och ställda till konungens disposition, icke finnes något nämndt om hästarne i kongl. stallet. Något vidare lära visserligen icke hrr revisorer säga, men tydligen underförstås dermed att hästarne skulle vara statsegendom, och denna förmodan skulle grunda sig på att vid konung Gustaf IV Adolfs afsättning beräknades icke, ehuru noggrannt riksdagen 1809 afskilde nämnde konungs enskilda tillhörigheter äfven i de minsta bagateller från statens, de i hofstallet då befintliga 200 hästarne för hans egendom, utan öfvergingo dessa till konung Carl XIII. Ilärutaf skulle följa att hästarne i hotstallet vore statens egendom. Om revisorena verkligen mena, att det är möjligt att praktiskt vinna något härmed, att kunna urskilja t. ex. hvilka hästar konungen köpt för egna medel eller af statsanslaget, att kanske en årlig revision i stallet skulle försiggå o. s. v., lemnas derhän; de hafva åtminstona wvisat att de icke sky möda eller obehag för att leta upp statens tillhörigheter. Samma nitfulla sträfvande har väckt till lif frågan om en bortglömd fordran, som svenska statsverket eger hos bolaget för Höganäs stenkolsverk, och denna sak har mycket utseende af att blitva en cause cclbre. Ehuru bär kunde vara många pikanta drag att belysa förbjuder utrymmet oss att vara vidlyftigare. Historien är i korthet följande: På 1820-talet beviljades åt det bolag, som för bedritvandet af Höganäsverken kunde bildas och som inbetalade motsvarande summa, af statsmedel ett understöd utan återbetalningsskyldighet af 300,000 rdr, men med vilkor att allt framgent när utdelningen för året uppgick, om vi ej missminna oss, till 7 2,