Göteborgsposten – 22 oktober 1872, sida 1

omtalade för er det intryck ni gjort på mig. Det var en förolämpning mot er — och någon annan. Men jag tror att ni åtminstone förlåtit mig. Han talade i så lätt ton han kunde antaga, likt on man af verld, men hans sinne var långt ifrån lätt. Grace förblef tyst. De hvardagsfraser hvarmed han sökte försvara sig gingo henne djupt till sinnos. Hon visste knappt hvad hon hoppats eller drömt under de sista dagarne; men de hade varit så lyckliga tillsammans, att bilden af! hennes okända rival, den qvinna som var bestämd till hustru åt honom, hade förekommit henne mycket obestämd och nästan saknande verklighet. — Jag har ingenting att glömmå, sade hon kallt. Det tillhör den — den andra personen att känna harm. — Den andra personen skulle utan tvifvel känna harm om jag gjorde en uppriktig syndabekännelse; men tro mig, det är någonting som jag ej ämnar göra. Den andra personen skall stiga ner i sin graf okunnig om sanna förhållandet. Men jag vill bli öfvertygad om er tillgift Grace. Höj nu upp edra sköna ögon och säg: ÅJag förlåter er för att ni älskat mig för högt. Grace smålog — ett bittert småleende. — Så högt att ni — att ni vill resa bort och gifta er med någon annan, sade hon — i det den praktiska sidan uf saken framstod tydlig för henne på samma gång hon erfor det första stygnet af svartsjuka. — Min dyraste flicka, sade mr Walgrave som på intet sätt önskade att samtalet skulle taga denna vändning det finnes få män i verlden som kunna välja sin eger