Göteborgsposten – 21 oktober 1872, sida 1

SN -— -— AR — var till och med lika frisk som han någonsin varit. I hvarje afseende skulle detta vara det bästa och klokaste han kunde göra. Han började en afton att packa sin kappsäck, taga upp sin vägvisare öfver kontinenten och började fundera på hvart han skulle ställa sin resa. Hvarföre skulle han ej tillbringa sin höst utomlands. I Spanien till exempel. Han hyste en stark böjelse att se Spanien, från Escurial till Alhambra. Men denna afton egde tanken på de mörkögda spanjorskorna och tjurfiktningarno föga tjusningsmakt öfver honom. Han kastade vägvisaren i en afligsen vrå med en suck af otålighet. — Kvarföre skulle jag begifva mig bort från henne då jag älskar henne så djupt? sade han för sig sjelf. Kan ej en man lefva ett dubbelt lif — gifva åt verlden sin yttre tillvaro och allt hans hjernas ansträngande arbete, men behålla sitt hjerta qvar i någon säker gömma, dold för hopens blickar? Andra män ha gjort det, hvarföre skulle ej jag göra det? Finnes det någon man på jorden som skulle kasta bort en sådan skatt som denna flicka? Derefter försjönk mr Walgrave i djnpa funderingar och gick till sängs tidigt på morgonen för att tillbringa tre timmar med att kasta sig af och an på sitt läger under de mest plågsamma tankar som någonsin haft makt med hans hjerna. Han försökte att förena saker som voro oförenliga. Hans framtida lif hade blifvit utstakadt för länge sedan på ett klokt och förståndigt sätt, efter hvad han tyckte. Han ville ej att något skulle förändra planerna i detta afseende. Hvilket nytt element som kunde