Göteborgsposten – 21 oktober 1872, sida 1

rit grymt att oroa den stackars Richard dermed midt under de bekymmer han på den tiden hade, och hvilka sannerligen ej voro små. Derföro ansåg jag att det klokaste jag kunde göra vore att hålla tungan på mig. — Alldeles rätt, mrs Redmayne. Doktorn ville utan tvifvel ha litet förtjenst. Era läkare ha säkerligen ej mycket att göra i den här trakten med dess rena och helsosamma luft. Ett kroniskt lidande, en förmögen arrendators enda barn — det blefve tillfälle till extra inkomster, tänkte han väl. Hjertlidande! Nej; jag kan ej ett enda ögonblick tro att er nicce Grace har något fel i hjertat. Att tänka någonting sådant om en person vid: hennes år är allt för orimligt, efter hvad jag tycker. — Ja visst, mr Walgry; men hennes mor var endast tjugosju år då hon dog, Medlemmarne af familjen Norbitt, som Graces mor tillhörde, ha ej varit långlifvade. Mr Walgrave fortfor att se saken i den ljusaste dager. Han ville ej tro att en så ljuf och älskvärd varelse som Grace Redmayne vore dömd att försvinna plötsligt och vid tidiga år från jorden. Han först hånade läkarens åsigt och sökte så fort som möjligt förjaga den oro som det ifrågavarande ämnet kunde ha förorsakat honom. Några dagar efter utflykten inträffade en händelse som på sätt och vis vände hans uppmärksamhet åt ett annat håll. Han hade mer än till hälften beslutat sig för att lemna Brierwood och resa utrikes för att på någon plats af kontinenten tillbringa återstoden af sin lediga tid. Han kunde ej fullkemligt tillsluta ögonen för faran af att stanna qvar der han var, Han hade återvunnrt sin styrka