Göteborgsposten – 19 oktober 1872, sida 5

Senaste branden i Majorna. Till Red. af Göteborgs-Posten. Den senaste branden i Majorna har på goda skäl utgjort föremål för allvarsamma betraktelser hos samhällets innevånare i den del af staden, der en plötsligt utbrytande eldsvåda kan anställa stora förödelser, om icke eldsläckningsväsendet bedrifves med all nödig snabbhet, skicklighet och omsorg. Vid nämnda brand visade sig slående exempel härpå. Branden uppstod snabbt och fick god näring, i det att sprutorna och deras manskap anlände för sent att kunna så beherrska elden att den blef qväfd genast i begynnelsen. Hvar låg orsaken till detta förhållande? Vid de hållna ransakningarne i frågan har man från brandkårens sida sökt att kasta skulden på den nya telegrafledningen, såsom hardt nära oduglig för sitt afsedda syftemal, och brandkårens chef har tillochmed upplyst, att man redan flere gånger föref olyckans inträffande funnit ledningen icke arbeta riktigt, så att många och upprepade signaler måst göras från ena stationen till den andra, innan man förstått hvarandra. Skulle detta verkligen vara förhållandet, beroende af ledningens praktiska oanvändbarhet, så är det tydligt, att andra alarmsignaler måste användas, ty samhällets innevånare skulle annars sväfva i allt för stor fara såväl till egendom som lif. Men då skalle också den betydande summan af c:a 12,000 rdr, som brandtelegrafen kostar, vara bortkastad, och ej nog dermed hela vårt brandväsen måste då omorganiseras, ty i dess närvarande skick är dess verksamhet 1 högsta grad beroende af telegrafledningen, Dessa betraktelser måste uppstå vid läsningen af polisreferaten i ämnet, och nekas kan ej, att de äro af föga hugnesam art. Dock måste man å andra sidan finna det underligt, att brandtelegrafen icke är användbar här hos oss, fastän den i åratal, särskildt i Köpenhamn, visat sig särdeles gagnelig och fullt motsvarande sitt syftemål. Hvad som kunnat med framgång under fullt liknande förhållanden införas annorstädes, borde äfven här kunna utöfva samma gagn. Felet skulle derför ligga i sjelfva utförandet af telegrafledningsarbetet, om de emot ledningen vid ransakningarne fällda utlåtandena vore riktiga. Då uppträdde telegrafdirektör Schaar, som varit entreprenör för och ledt arbetet, med en förklaring, intygad af tvenne fackmän, neml. tjenstemän inom telegrafverket, och försäkrade att telegrafledningen å de vid ransakningen såsom otjenstbara antydda ställena visat sig vid anstäld undersökning i fullgodt skick och kunnat snabbt och felfritt meddela signalerna. Här hade således allmänheten framför sig tvenne motsatta förklaringar. Ett faktum var, att eldsläckningsmanskapet från staden och Haga anländt för sent till brandstället i Majorna. Brandkårens chef sade detta härleda sig af felaktighet i telegrafledningen, hvarigenom alarmsignaler ej kunnat meddelas; tvenne examinerade och fackkunniga tjenstemän förklarade deremot, att telegrafledningen var i fullgodt skick. Hvilkendera sidan borde man tro? Saken var allttör vigtig, att man skulle låta det härvid bero. Ins:n beslöt derför, till vinnande af upplysning i saken, att vända sig till en tredje auktoritet, hvars uttalade mening skulle kunna reda detta intrasslade förhållande — denna auktoritet var det utlåtande, som den af Städernas Allmänna Brandstodsbolag tillsatta inspektören för-städernas eldsläckningsväsende afgifvit rörande vår stad vid den inspektion, som af honom förrättades den 16 September d. å., således omkring fjorton dagar före den sorgliga eldsvådans utorott. I detta utlåtande läses med afseende på brandtelegrafen följande yttrande: Enär uppsättningen af underbefäl och manskap var ny och brandtelegrafen knappast fullbordad, bör den nya brandkårsinstitutionen icke bedömas efter förhållandena vid inspektionstillfället. Naturligtvis hade personalen då icke hunnit förvärfva t. ex. den öfning uti telegrafens handterande, som erfordras till beredande af den raskhet och säkerhet uti alarmeringen, som ett brandväsende, grundadt på stor hastighet och liten fysisk kraft, nödvändigt förutsätter. Detta uttalande af en sådan auktoritet synes reda förhållandet och ådagalägga att manskapet saknat tillräcklig vana och öfning för brandtelegrafens begagnande så, att den raskhet vunnits, som med den åsyftas och hvilken skall ersätta brandkårens i sjelfva verket knappt tilltagna numerär. Att denna brist på öfning ej var uteslutande inskränkt till brandtelegrafens begagnande, utan äfven förrådde sig vid sjelfva släckningsarbetet, derom vittnar bland annat behofvet af undsättning från medlemmar af den upplösta friv. brandkåren. Det är för öfrigt ganska naturligt, att så är, då brandkårens manskap utgöres at idel ungt och nytt folk, som sjelf icke eger synnerlig egen erfarenhet. Hvad som således måste, och det oförtöfvadt, göras, på det samhället ej må ytterligare störas af sådana upprörande tllldragelser, det är, att brandkårens öfningar bli flitigare, dess exercis allvarligare och att man framför allt med kraft och nit vinnlägger sig om dess undervisning i telegrafens riktiga begagnande.