Göteborgsposten – 19 oktober 1872, sida 1

Åkojsare, hvilken sörjer för våra materiella behof; en prins af Wied, en liten 21:åring, hvad kommer han oss vid, hvad är för oss en egyptisk pascha, Bosch, intet! Skulle vi för någon af dem störa våra affärers jomna gång?, skulle vi ställa oss sysslolösa nere vid jernvägstorget eller på Skeppsbron för att så se skymten at en furstlig nästipp, ett par nyutspruckna mustascher, riskera vår reputation, vår kondition ... kommer aldrig ifråga! Så der hädiskt tänker man dock visst icke öfverallt, till och med icke i andra större landsortsstäder, exempelvis i Wenersborg. Der var man i Måndags, då prinsen väntades anlända mer än vanligt högtidligt stämd. Bantåget skulle anlända från Herrljunga vid 8:tiden på aftonen, banhallen syntes ovanligt rikt eklärerad och perrongen ända till trängsel fyld af menniskor — synnerligast en mängd svartklädda damer. Så berättar Tidning för Wenersborgs stad och län, som vidare finner det helt naturligt, att den stora hopen vill i en furstlig person skåda en typ af manlig kraft och majestätligt utseende — så som exempelvis kejsar Nikolaus af Ryssland, Carl XIV och Carl XV af Sverige, m. fl. iklädd ordnar och band ... Hvad hände emellertid? Den ifrågavarande fursten liknade först och främst till det yttre ingalunda kejsare Nikolaus af Ryssland eller någon annan typ af manlig kraft och majestätligt utseende, han var, upplyser vår kollega vidare helt enkelt en undersätsig yngling om 21 år, med ett intelligent mustaschbeprydt ansigte af sydländsk teinte. Man hade väntat sig en Goliath och fick knappt se skymten af en David, som till på köpet måtte ansett det onödigt att, enkom för wenersborgarnes räkning, ikläda sig ordnar och band, eftersom det i fortsättningen af berättelsen på samma gång saknadsfullt och smått försmädligt heter: då den på perrongen församlade menniskoskaran trängde sig fram för att begapa storheten (!), försvann denne ganska lätt ur hopens åsyn in i första klassens väntsal. Endast de som befunno sig i nämnde sal — förmodligen uteslutande första klassens medborgare och medborgarinnor! — kunde således uppfånga en skymt af den höge (?) resanden. Härmed hade man väl nästan kunnat tro, att det hela varit öfverstökadt. Prinsen — det är nu ett ovedersägligt faktum — hade befunnits för liten för de stora förhoppningarne, alltför lätt på de rojalistiska sympatiernas känsliga våg, man lemnade den ovanligt rikt eklärerade perrongen och gick hem och lade sig en halftimme senare än vanligt ... Jo vackert! Nej, här fanns ett Nachspiel, detta dertill af den der säregna, muntrande småstadssorten, som Onkel Adam, Jeremias Munter, Palmblad och Karl Kullberg understundom i ett anfall af godt lynne så sannt och så oöfverträffligt brukade skildra. Vi behöfva endast läta vår ärade kollega yttra sig till punkt och vi göra det samvetsgrannt utan att förändra ens så mycket som ett jota i hans naiva skildring. Så här heter det nemligen till slut: De på perrongen qvardröjande ville dock äfven hafva sett fursten. Snart anlände en af dennes betjening, medförande sin höge herres kappsäck och necessär m. m. Någon muntergök bland sällskapet yttrade då högt: der är prinsen, hvarpå den med stora verlden mindre bekanta åskådareskaran (naturligtvis ickeförsta-klassare, hvareviga en!) omringade domestiken, som häraf både generad och förskräckt utropade: Was vollen Sie?... Was wänschen Sie? ... dervid en röst ur hopen genmälde: haben Sie kreaturen gesehen?— Något roligt skall ju folket ha vid dylika tillfällen. Ensin — med dylika folknöjen roar man sig i Wenersborg, och hvad mera är, de fiona äfven sina referenter! Ingalunda som ett tidningsreferat af någonting, hvilket i verkligheten passerat, nej, snarare som en skildring af Alexandre Dumas eller Ainsworth, klingar den berättelse, som Sydsvenska Dagbladet ur det officiella förhörsprotokollet offentliggjort om ransakningsfången Mathias Person Landgrens rymning från Malmö cellfängelse en afton i förra veckan. Göteborgs-Postens läsare ha i Tisdagens N:o fått del af denna berättelse. Vid genomläsandet af densamma, måste man ovilkorligen instämma i Sydsv. Dagbl:s slutreflexion: Att i liggande ställning, med så ofullkomliga verktyg genombryta en stark och tjock fängelsemur och, under sjelfva rymningsförsöket upptäckt, likväl, efter att det trånga rum, der fången var dold, under flera timmar af vanda polismän undersökts, lyckas komma på flykten, är något som knappast torde hafva sin motsvarighet inom vår sängvårds historia-. Mindre lyckliga med afseende på rymningens utgång, men måhända lika märkvärdiga i fråga om uthållighet och beslutsamhet, voro de båda i Söndags gripna Warbergsrymlingarne, Bengtsson och Skruf. Att i 4 dagar ligga gömd i en vattentrumma och under denna tid äfven få undergå en sträng rök-kur, borde kunna böja äfven den mest energiska natur, vore man äfven, som dessa, försedd med kofötter och magdroppar i oändlighet. Af onekligen komisk effekt är berättelsen om den raske konstapeln Hultin, veteranen, som ledde den sista undersökningen, hvilken verkligen tog skruf — och Bengtsson med för resten, och hans burleska sätt att baklänges avancerande ut ur trumman hålla moralpredikningar öfver dumheten i att ställa till slik kurra-gömma.