Från Utlandet. Hela den europeiska pressen sysselsätter sig för dagen nästan uteslutande med prins Napoleons utvisning ur Frankrike, och denna åtgärd betecknas såsom ett stort politiskt missgrepp af Thiers. Timesyttrar i en ledande artikel härom bl. a.: 41871 års republik, mera högainnad än den af år 1848, dekreterade visgerligen den kejserl. dynastiens afsättning, men den reste aldrig något trifvel ang. dess medlemmars rätt att anse sig för franska medborgare. Sjelfva ex-kejsarens vistande utomlands härflyter blott af naturlig grannlagenhet, men är honom icke påtvunget genom någon uttrycklig lagstiftningsåtgärd; och prinsen hade fullständig frihet ej allenast att få nedsätta sig hvar som helst i Frankrike, utan äfven att utöfva sina borgerliga och politiska rättigheter i hvilken egenskap som helst, utan att i den ringaste mån behöfva att, hvilket han dock gjort, utverka sig någon särskild tillåtelse af regeringen. Han var, såsom man väl kunde vänta, försedd med ett fullt regelbundet pass, och hans rörelser hade omsorgsfullt öfvervakats at regeringen ifrån det ögonblick hang ankomst signalerades på gränsen. Men det påstås, att prinsen konspirerade. Mycket möjligt, ty det är icke lätt att säga, hvem i Frankrike som konspirerar i närvarande stund . .. Om prinsen konspirerade, kunde det endast vara som medbrottsling till Rouher, Abatucci och de andra anhängarne, som samlats omkring honom för att helsa honom och hvilka grepos in flagrante delicto, under det de frukosterade vid samma bord. Det är omöjligt att ha olika mått och vigt för män, som anses invecklade i samma förseelse. De äro alla lika skyldiga under samma lagar. De skulle vid lika rättvisa kunnat häktas allesamman och, om de befunnits skyldigå, dömas och afrättas. Men prins Napoleon kunde icke mera lagligt landsförvisas, än presidenten sjelf. Times anmärker derjemte på goda skäl, att om Thiers medgifvit prins Napoleon säte i nationalförsamlingen, såsom han gjort med hertigen: af Aumale och prinsen af Joinville, så skulle alla dessa afläggar af fallna dynastier i denna stund varit lika oskadliga. En god general vill helst ha sina fiender på öppna fältet och midt emot sig; och spanska statsmän ha af erfarenheten lärt sig att så frukta sina motståndares rstraimiento, eller tillbakadragande från laglig opposition, att Zorilla visade sig mycket ifrig etter att smuggla in i senaten Serrano, Topete och många andra af hans konservativa antagonister, hvilka ej blefvo valda som deputerade. I Spanien har det visat sig, att det icke är genom något förvisningsdekret, som pretendenternas anspråk kunna kraftigast tillbakavisas. Times erinrar äfven om, att till prinsens fördel talar, att han år 1848 i konstituerande församlingen talade emot den orleanska familjens förvisning. Sällsamt är, att af hela pariserpressen, förutom le Temps och regeringstidningarne, endast de radikalaste bladen — såsom Gambettas blad Råpublique Frangaise, Rappel och Corsaire — gilla förvisningen. Att Gambettas organ gör det, är så mycket underligare, som han sjelf sannerligen konspirerat i just dessa dagar mer än Napoleon mot Thiers och hans republik, hvarför han, om någon, borde förvisas. En annan anmärkningsvärd omständighet är den, att Frankrikes anseddaste organ Journal des Dbats ej yttrar ett enda ord af gillande eller klander ötver åtgärden.