Göteborgsposten – 18 oktober 1872, sida 2

— Oh att alltid få bo här! utropade hon; huru angenämt det skulle vara! Att alltid få bo här — om det alltid kunde vara såsom i dag, tänkte hon. I sin barnsliga fantasi tyckte hon att med slutet af denna sälla dag måste äfven slutet af hennes lycka komma. För första gången började hon inse verkliga förhållandet; för första gången erfor hon skuggan af framtida sorger — skilsmessa — tårar — död; ty kunde det väl vara annat än död för henne att förlora honom ? De suto vid hvarandras sida under kastanjeträdet. Tant Hanna betraktade dem med skarpt forskande blickar, men kunde ej se någonting misstänkt hvarken i den enes eller andres sätt. Det var ej underligt att mr Walgrave visade sig artig mot hennes nicce, som verkligen var en vacker flicka och femton år yngre än han. Det kunde knappt finnas någon fara. Under thådrickningen pratades med stor glädtighet, men Hubert Walgrave och hans följeslagerska hade äfven tillfälle att tala mera ensligt, sakta och förtroligt, utan att höras och utan att observeras. Grace kände sig åter lycklig då hennes älskare — talade till henne — glömde åter allt, utom att hon befann sig hos honom. Det hade blifvit djup skymning då alla korgarne voro packade och sällskapet var färdigt till uppbrott. Mr Walgrave och Grace hade gått litet i förväg under det sista handen lades vid nerpackningen — knappt så långt att de voro ur sigte och ännu mindre utom hörhåll. Tant Hanna kunde då och då se en skymt af sin nices lätta