Göteborgsposten – 18 oktober 1872, sida 2

så lätt bringa henne till sans. Precist på samma sätt var det med henne den dag hennes far reste och hon förorsakade oss då allesammans en faslig oro. Det är hennes hjerta, förstår ni. — Hennes hjerta! upprepade mr Walgrawe ängsligt. Hvad är det med hennes hjerta? Han lade sin hand mot flickans bröst med ett högst oroligt ansigtsuttryck. — Jag fruktar att det icke är riktigt i ordning. Hennes mor dog af hjertlidande, ser ni — gick in en sommarafton för att hemta sitt handarbete och föll ner död vid foten af trappan. Hjertat hade upphört att slå i ett enda ögonblick, sade doktorn, och samme doktor har sagt mig att Grace ej kommer att lefva länge — hon är för mycket lik sin mor Det kändes en svag rörelse under hans hand. Gud vare lofvad! Det hjerta som älskade honom så innerligt, så dåraktigt hade ej upphört att slå. Men mr Walgrave hade icke desto mindre blifvit i ej ringa grad uppskrämd, och då Grace straxt derefter öppnade sina ögon och såg på honom, var hans ansigte nästan lika blekt som hennes. Hon drog ett långt andedrag, drack ett par skedblad vatten och förklarade sig må fullkomligt väl, hvarefter hon reste sig upp och såg sig omkring med ett svagt småleende. (Forts.)