Göteborgsposten – 18 oktober 1872, sida 2

musslinsdrägt mellan träden — kunde höra hennes glada skratt. De stodo just i begrepp att följa efter, då ott genomträngande rop hördes i parken. — Uerren bevare oss, hvad var detta? utbrast mrs James. Det var bestämdt Graces röst. Spring och se ofter, Charley. Båda de unga männen sprungo för att taga reda på förhållandet och mötte snart mr Walgrave, som kom emot dem med Grace i sina armar. Hennes hufvud låg hjelplöst lutadt mot hans skuldra och hennes ansigte var dödligt blekt. — Hon har svimmat, sade han. Jag har aldrig sett en menniska bli så skrämd. Vi suto en minut på ett kullfallet träd, väntande på er och en huggorm — jag tror att det måste ha varit en sådan — sköt upp ur gräset och gled öfver hennes klädning. Det var skrämseln förmodar jag som öfverväldigade henne. Han lade henne sakta ner på gräset med hufvudet i hennes tants knä. De sågo alla mer förskräckte ut än tillfället tycktes kräfva. — Det är blott en svimning, sade mr Walgrave lugnande. Lägg henne rakläng på gräset, så kommer hon sig hastigare. Spring efter litet vatten, Charley. Han låg på knä vid flickans sida med hennes lilla kalla hand i sin. Hennes ansigte var fortfarande dödligt blekt, och tant Hanna betraktade henne med ängslig min. — Det är ej med henne som med andra, sade hon i det hon gned den lediga handen mellan sina. En svimning är för de flesta af ringa betydenhet; men det är ej