Naturligtvis höll Grace med honom. Hon tyckte att hvarje ord som kom från hans läppar var en perla af visdom. De funno en behaglig och grönskande berså, rymlig och kall, der onkel James och mr Wort kunde röka sina eftermiddagspipor och dricka sin mjölkpunsch och dit de inbjödo mr Moles, hofmästaren. Det var dock ej antagligt att mr Walgrave skulle finna behag i konversation med en hofmästare, och mrs Redmayne blef alldeles icke öfverraskad då han, efter att ha smakat på punschen, begaf sig bort med Grace och hennes kusiner. Kusinerna gingo snart sin egen väg inåt parken, och Grace och mr Walgrave fingo ha trädgården uteslutande för sig sjelfva. Kanhända att denna dag var den lyckligaste i hela Gace Redmaynes korta lif — en dag af fullkomligt oblandad lycka. Hvad betydde det att hennes älskare blott förklarat sin kärlek i ett enda andedrag för att i det nästa säga henne att det fanns en oöfverstiglig mur mellan dem. Den tid skulle komma då tanken härpå skulle vara förtviflan; men den hade ännu icke kommit. Han älskade henne. I denna enda mening konsentrerades allt hvad hon kunde tänka sig af jordisk sällhet. Hon hade tänkt på honom såsom någonting så aflägset — hon hade gifvit honom hela sitt hjerta i barnslig okunnighet om gåfvans värde. Under sista tiden hade det förefallit henne så ljuft att lefva blott emedan han var nära henne. Äfven under det hon förmodat honom likgiltig, endast iakttagande en främlings artighet mot en qvinna af lägre rang än hans egen, hade det varit nog för henne att se hans