— — nar jag f. ex. de syra trumpetare, hvilka äro placerade på scenen och ständigt tuta kärfva medeltidstoner i den olycklige Heerruferns öra. Säkerligen har ej någon musikalisk nödvändighet utan endast en önskan hos författaren att vara historisk i dramats kostym, föreskrifvit deras tillvaro. På ett ställe tycker förf. med rätta att handlingen blir något enformig, och helt ogeneradt inskjuter han då ett stycke stum brunnscen 3 la Jacob och Rachel, alldeles omotiveradt af något annat än af behofvet efter omvexling o. s. v. Mycket bidrog till det nöje, man fann i föreställningen, den otroliga andakt hvarmed den tyska publiken, män såväl som qvinnor, barn såväl som tjenstefolk, åhörde densamma. Det meddelar sig ovilkorligen äfven till tviflaren, när en hel församling är genomträngd af sådan entusiasm som här. Näst Bismarck och Moltke — kanske bor man dock äfven tillägga kejsar Wilhelm och unser Frita — är Richard Wagner f. n. Tysklands mest beundrade man. Och anledningen är densamma: den senare, liksom de förre, anses under nationalitetens enhetsfana hafva samlat hvad tyskt är. Vedersakare saknas dock icke. Senasthar en tysk estetiker under titeln: Das Grinderthum in der Musik utgifvit en till Wagner dedicerad skrift, hvars blotta titel antyder att här är en röst, som ej instämmer i det allmänna bifallssorlet. Tysklands teaterpersonal befinner sig om somrarne på resande fot. Flere af Wiens förnämsta skådespelare ha under denna sommar gästat Berlin och Dresden, och rörelsen fortgår alltid i rigtningen från det högre till det lägre, så att slutligen, såsom förut blifvit nämndt, förstadsteatrarne i Hamburg på sina programmer kunna prunka med namn af hofskådespelerskor, låt vara att det endast är från hofteatern i Lippe-Detmold. Man kan göra sig ett begrepp om i hvad omfång denna vandring företages och haru stor cirkulationen härvidlag är, när man t. ex. erfar att Krolls operascen i Berlin trenne gånger under saisonen kunnat uppföra Don Juan med olika innehafvare för styckets hufvudroler. Den del af den fasta teaterpersonalen, som minst tillåtes vara ambulatorisk, är, besynnerligt nog, den som till sin natur är mest rörlig, nemligen baletten. Både i Berlin och Wien måste dess beklagansvärda medlemmar hvar eller hvarannan afton uppträda i Flick und Flock, Militaria eller något annat ansträngande stycke, medan teaterpersonalen för öfrigt ferierade. Detta beror förmodligen derpå, att så lång tid försvunnit sedan de resp. direktionerna sjelfve voro dansanta, att de förlorat allt minne om hvad det vill säga att dansa vid en värmegrad af 30 grader Reaumur. Leipzig och Dresden utgjorde de ställen, på hvilka personalens sasta stock i största antal var samlad, och så mycket angenämare var det att åskåda prestationerna. på dessa teatrar som här ett par gånger tillfälle erbjöds att anställa direkta jemförelser med Göteborgs scen. Othello, som under vintern rasade öfver våra tiljor, gafs i Dresden och en annan gammal bekant, Gringoire, hungrade, diktade och led sina älskogsqval på Leipzigs vackra teater. Det var af intresse att se den skilnad i uppfattning af rolerna som härvid uppenbarade sig. Medan f. ex. den talangfulla återgifvarinnan af Desdemonas parti på vår teater hufvudsakligen accentuerar det milda i hjeltinnans väsende, hvarvid den faran endast ligger till hands att man kan komma det Äsliskigas gräns alltför nära, så lade deremot Dresdens Desdemona hutvudvigten på det naiva, den omedvetna förtröstan på sin oskulds seger. När lyckokastningen i dramat då inträder, blir den derför af så djupt gripande effekt. Det är som såge åskådaren för sina ögon blixten slå ned och härja i en blomsterbädd. Men hvad som i allmänhet gör skilnaden så stor är den omsorg, med hvilken äfven framställningen af bipersonerna här utarbetas och den historiska relief, som dymedelst gifves åt stycken, hvilka spela på historisk grund. I Gringoire tillåtes icke att denna, emellanåt osköna, figur ensamt lägger beslag på åskådarens uppmärksamhet. Konungens parti framhäfves tillbörligt och ett stycke fransk medeltidshistoria, trogen men likvisst idealiserad, föres sälunda fram för publiken. Det var omöjligt att undertrycka den önskan, när man såg prestationerna på Leipzigs teater, attVater Rath måtte hafva sträckt sin patriarkaliska spira öfver Göteborg den tid, då vårt så godt som enda Thaliatempel gick under klubban. . En af skådespelarne i Leipzig, hr Carl Mittel, utmärkte sig för åå frappant likhet i