känsla för humor, skrattade högljudt så ofta doras allvarsumma sysselsättning med aptitens stillande gåfvo dem tid dertill. Grace var idel småleende och solsken der hon satt på hedersplatson vid ändan af bordet. Hon hade ej behof af att säga någonting. Det var nog för henne att synas så glad och skön. Kanhända att hvilken koltrast som helst i Clevedons skogar åt lika mycket som miss Redmayne förtärde denna dag; men för Graae egde denna dag bordets nöjen intet lockande, den föda hvaraf hon nu njöt bestod ej af jordiska ämnen. Hon tyckte sig vara i en sagoverld och hade föga medvetande af de verkliga tingen. De suto nära två timmar i matsalen, två timmar hvilka förekommo Grace som en kort stund af fullkomlig lycka, en obestämd drömlik glädje som nästan förvirrade hennes sinnen. Derefter gingo de ut i trädgården. Clevedons trädgård utgjorde en areal af omkring åtta tunnland och var ställets förnämsta prydnad. Men den var ytterst vårdslösad och kunde i sitt nuvarande skick knappt kallas än en vildmark, förutom den särskilda blomsterträdgård som tillhört lady Clevedon och hvilken, såsom förut nämnts, hölls någorlunda ordnad. — Jag tror att om jag vore millionär skulle jag åtminstone ha en trädgård i just detta skick, sade mr Walgrave, under det de vandrade bland törnroshäckarne; en trädgård i hviken blommorna skulle få växa just såsom det behagade dem. Det finnes något tjusande i form och färg i dessa vilda massor af rosor och löfverk som ingen trädgårdsmästares konst skulle kunna åstadkomma.