möte, täflande om att öfverhopa skyddslingen med sina gåfvor! Naturen ordnade denna vexling af höjd och däld, som så underbart smeker ögat, och ledde, för att ytterligare höja taflans behag, hit den ström som badar din fot. Snart var då konsten till hands och byggde sin Brihlska terrass och samlade alla dessa skatter, som göra dig till en vallfartsort för hvarje konstälskande främling. Det är sannt, den plats du intager såsom en af de främsta bland Europas konstaristokratiska städer, köptes genom utpressningar, genom dina medborgares blodbemängda svett och ditt lands politiska förnedring. Men hvem märker väl detta nu efter århundraden! ÅNon olet. Det kastar ingen skugga öfver solnedgången bakom dina kullar och marmorn i dina gallerier skimrar lika hvit och ren för det. Sjelfva madonnan blickar ju ändå lika huldrikt ned på den ivträdande främlingen och Kristusbarnet slår lika underbart upp sitt öga, detta barnaöga som förråder att bakom detsamma döljer sig verldens ljus. Men en var det som man tyckts hafva försummat att inbjuda vid dopet: det var Elbens flodgud. Och den rodnad af harm, som deröfver steg upp på hans kinder, afspeglar sig ännu i de vågor, han framvältrar. Sannerligen, hade dessa varit kända af det gamla Greklands skalder, skulle de ej, såsom de gjort, kunnat prisa vattnet såsom det bästa af allt. Jag föll i djupa funderingar, der jag satt vid min kräftsoppa vid middagsbordet. Sökte denna att efterbilda Elbens flodvatten eller hade detta tagit sig soppan till mönster? Likheten var stor. Möjligt är ock att det elbiska flodmajestätet af smak kläder sig så som han gör, ty han är en älskare af brokiga färger: jag minnes honom från Hamburg, der var han klädd i ärtgul drägt, och det behöfdes verkligen att göra våld på sig sjelf för att bada i hans vågor. Det återstår för sådant tall blott att önska det han aldrig måtte bli preses för Dresdens mode-akademi, som nu skrifver lagar för verlden. Ni har förmodligen kommit hit för att höra Lohengrin, yttrade en tysk musiker, som jag råkade på det hötel vi gemensamt bodde. Komma till Dresden för att höra Lohengrin! Sällan har någon fråga förvånat mig så mycket. Men man bör göra sig till regel under resor att väl beundra allt, hvarur det är möjligt att frampressa något som är värdt beundran, men att så litet som görligt låta sig rförbluffa. Artigt svarade jag att förhållandet visserligen ej var sådant han förmodade, jag egde ett annat ändamål för min resa, men det kunde ju ega sitt intresse att höra Lohengrin, synnerligast då man, såsom jag, aldrig hört något helt af Wagner. Aldrig hört något helt af Wagner, utropade min interlokutör förskräckt, och nu blef det hans tur att förvånas; jag glömmer ej så lätt den blick full af medlidande, medömkan och åtskilliga andra blandade känslor, som härvid riktades på min person. Troligen hade jag ej gjort allvar af operabesöket, ty jag hade samma dag sett, återsett och ännu en gång sett Rafaels madonna och man tyckte sig då hafva förvärfvat estetiskt kapital, tillräckligt att lefva at för lång tid. Men min tyska musikaliska bekantskap var angelägen om att värfva en ny proselyt för sin afgud. Han underrättade mig att den hjeltetenor, som för aftonen gasterade, var en af Tysklands förnämste Lohengrinare?, och till hälften motvilligt fördes jag bort, ett nytt offer för den här herrskande fanatiska Wagnersdyrkan, att ytterligare öka den queue, som stod uppställd utanför den träbyggnad, till hvilken Dresdens sånggudinnor provisoriskt måst taga sin tillflykt medan ett nytt palats uppreses för deras räkning på den nyligen afbrunna teaterns ställe. Afven den omusikaliske måste, vid åhörandet af den nämnda Wagnerska skapelsen, erkänna att han står inför ett snillets mästerverk. Väl förekom det emellanåt som om operan icke varit gjord för att bafva i rum, åtminstone icke i något af nutidens, möjligen i något från Henrik Fogelfängarens tid. Men den meddelade ovilkorligen en hög, fri, poetiek stämning, just den stämning kompositören åsyftat, åt hvarje åhörare. Harmonierna tycktes stundom vilja nalkas disharmoniens gräns, men detta att nalkas och likväl ej öfverskrida utan ändock bestämdt hålla sig inom det harmoniskas område skall utgöra ett bevis på förmåga hos kompositören, påstodo konstkännare. Texten är, såsom bekant, äfven af Wagner och vittnar om att han ej endast i behandling af toner utan äfven af ord är en mästare. Underligheter, om ock få och små, förekomma dock äfven i styckets dramatiska byggnad. Dit räkA — —