IHICTS DÖKLTJCKEerI. AV VANO och andra dylika djurslag, för hvilkas blotta åsyn den naturliga skönhetskänslan skyggar tillbaka, uppträda i hopar, och der skådespelarens enda uppgift är att i sina rörelser efterlikna dessa. Sjolfmant inställer sig, när man är vittne till dylika företeelser, den frågan: vore det ej skäl att stadskommunerna eller hellre enskilta föreningar af de förmögna män inom hvarje stad, hvilka intressera sig för folkbildningen, droge försorg om att folkteatrar funnes samt att den heliga elden på dessa konstens altare väl vårdades? Teatern har numera ovedersägligen blifvit ett element i folkbildningen och dess betydelse som sådant kan ej utplånas. Men, så beskaffad som den nu är, verkar den till skada i stället för till gagn. De statsteatrar, hvilka finnas i de stora hufvudstäderna, kunna ej med framgång upptaga striden mot de svampväxter, vi ofvan skildrat, ty i följd af den särskilta uppgift, som åligger dem, måste de blifva för konstaristokratiska med afseende på den repertoire, de erbjuda, och för mycket penningaristokratiska i sina inträdespriser. Men den stora mängden fordrar i förstnämnda hänseendet ett mellanting, som ännu saknas. Komme verkliga, väl vårdade folkteatrar till stånd, så skulle de måhända i början gå med förlust, ty det kräfves tid innan den på afvägar förda smakriktningen hinner åter ledas i den rätta strömfåran. Men den naturliga känsla för allt skönt och sannt, som är nedlagd i hvarje menniskas bröst, skulle snart taga ut sin rätt, och hvad som till sin början endast utgjorde ett filantropiskt försök, det skulle under sin fortsättning blifva ett ekonomiskt lönande företag. — När man i utlandet ser denna mångfald af inrättningar, gagnande för det allmänna på samma gång de äro vinstgifvande för den enskilte, till hvilka motsvarighet saknas i vårt eget land, önskar man sig ega förmåga till att omplantera dem på svensk jord och man känner en ogemen lust till att blifva hvad på tyska börsspråket kallas en ÅGrunder. Men här, i fråga om folkteatrar, var det frånvaron af något som borde varaj hvilket väckte känslan af hemlandets brister. Vore det ej möjligt att vi en gång i stället för att alltid blifva främmande länder efter i nyttigt Grnderthum, kunde gå före dem! Jag smickrar mig med, att ej hafva gjort mig skyldig till ett fel, hvilket jag strängt tadlar hos andra resebeskrifvare, det nemligen att uppehålla sig vid beskrifningar af de utmärkta konstverk, hvilka förekomma i utlandots gallerier. Hvad skulle man väl ock dervid kunna lemna läsaren? De, som sjelfva baft lyckan att skåda dessa verk, behöfva ej dylika beskrifningar, och skulle de likväl någon gång vilja uppfriska sin erinring, lemna en konstkritikers handböcker bättre anknytningspunkter än en turists bref. Och de, hvilka ej med egna ögon sett mästerverken, erhålla genom en sådan redogörelse knappt molnet i stället för Juno; de famna blott skuggan af molnet. När jag dock nu, den kända och erkända regeln till trots, yttrar några ord om Rafaels sixtinska Madonna, kan jag ej anföra annat till mitt försvar, än det, att Dresden och madonnan äro begrepp, hvilka alltid varit och etter det personliga åskådandet ännu mera blifvit så sammanväxta i min föreställning, att de ej från hvarandra kunna skiljas. Till att tala om Dresden, utan att nämna madonnan, synes mig vara att behålla musslans skal, men bortkasta perlan. På de lesta ställen när man genomvandrar konstsalarne och aktgifver på den publik, som der är samlad, uppstår ett tvifvelsmål derom, huruvida ej vår tids konstbeundran till en del hvilar på artificiel grund. Se dessa damer, hvarandra så lika eom vore de alltid desamme, hvilka uppträda än i Wiens, än i Dresdens, än i Berlins gallerier. Långa, raka lockar, pince-nez och Biedecker eller någon annan Guide i hand utgöra den gemensamma uniformen. Jag vill ej påstå att de alla äro engelskor — sådavt vore oartigt mot ett täckt species af ett täckt kön —, de tyckas snarare vara individer af andra nationer, hvilka tagit sig till mönster en längesedan försvunnen engelsk typ. De göra alltid, pligtskyldigast, ett långt uppehåll framför de taflor, vid hvilka Bedecker i sin handbok satt en stor stjerna; ett mindre uppehåll framför de konstverk, som i guiden blifvit försedde med en liten stjerna, och de alldeles obetecknade gå dessa konstälskarinnor stolt förbi. Huru olika deremot i det lilla konstkapell i Dresdens museum, som uteslutande är afsedt för madonnans dyrkan! Hvilka rättroende beundrare äro icke samlade här, i så stort antal som rummet förmår rymma, dagen igenom! På allt märker man att man