ansigte och höra hans röst. Hvad skulle det väl då vara nu då hon visste att han älskade henne — att denna enda, högsta, nästan otroliga lycka tillfallit henne? Af alla de qvinnor som älskat honom — och en flicka af Graces sentimentala natur är benägen förmoda att hvarje qvinna som någonsin fått skåda honom måste beundra hennes idol — hade han valt henne. Huru kunna fatta en sådan nedlåtenhet! Hennes lilla dåraktiga hjerta klappade ännu af rörelsen under det öfverväldigande ögonblick då han yttrade dessa sublima ord: Grace jag älskar er! Hvad mr Walgrave sjelf beträffar, så fann äfven han denna eftermiddagspromenad på intet sätt oangenäm. Men en svag skugga af sorg och sinnesoro bredde sig emellanåt öfver hans nöje. Äfven bland rosorna och under det han blickade ner i Grace Redmaynes ljufva ungdomliga ansigte, föll skuggan af framtida bekymmer mörk öfver hans stig. Det var allt godt och väl att vara så lycklig för i dag; men morgondagen var nära förestående — och huru skullo han kunna bryta med en flicka som älskade honom så som denna? Det skulle bli förskräckligt pinsamt för honom huru det än kunde homma att gå och dock hade han för blott en vecka sedan tagit denna landtlige kurtis mycket lätt och sagt sig sjelf att han vore den sista person i verlden som kunde få en sorg af denna beskaffenhet. Vackra ansigten voro ingenting nytt för honom. Han hade lefvat bland tilldragande qvinnor — hade varit gynnad och omhuldad af dem allt sedan hans utsigter inom det yrke han valt börjat att bli mer än vanligt lofvande. — I alla händelser sade jag henne sanningen, sade