spel med en af våra förnämsta svenska konstnärer, hr Fredrikson. Ett mera lätt och elegant samt, då så fordrades, äfven värdigt uppträdande än hans, hvar jag svårt att föreställa mig, och när ett af den tyska dramatikens nyaste produkter Deutscher Krieg, i hvilket han lade hela sin personlighet in för att rädda detsamma, likväl ej kunde räddas, så var det sannerligen ej hans, utan författarens fel. De stycken, hvilka uppfördes under hr Mittels regie, såsom det kallas, voro alltid satte i scen med en ovanlig omsorg och vittnade om att ej blott begåfning, utan äfven grundlig bildning finnes hos denne artist. Men hvad hjelper det att den framställande förmågan hos konstnärerna är stor — och den är detta inom Tysklands dramatiska verld — om det dramatiska författareskapet alltjemt hvilar och aldrig något nytt stycke ser dagen, värdigt dem, som skola återgifva detsamma. Ett konungarike åt den författare, som gifver oss ett borgerligt skådespel, motsvarande hvad Kabal und Liebe var för sin tid, utropar derföre en tysk konstkritiker. Men hvar skall väl den rätte mannen härtill påträffas? De krafter, hvilka s. n. egna sig åt författareskapet för teatern, kasta sig helst på kuplettens och det lätta lustspelets behagliga och lönande arbete, men sky det fält, der mödan är stor, framgången osäker och lönen ringa. I senaste tid har man i sådant afseende fästat sina förhoppningar vid den af mig förut omnämnde, f. d. social-demokratiske ledaren Schweizer. Efter att redan länge smått hafva sysslat med dramaturgien har denne beslutat åt detta kall uteslutande egna sitt lif och f. n. uppföres å Wallnerteatern i Berlin ett 5akts lustspel af honom, benämndt dic Eidechse (ödlan), vid hvilket titeln synes mig vara det enda osmakliga. Det kan ej förnekas att Schweizer är i besittning af många bland de egenskaper, hvilka man fordrar skola finnas hos den epokgörande dramaturgen. Han har öppen blick för de stora, sedliga konflikter, som komma vår tid att bäfva; han eger skapande fantasi och förmåga att gifva konkret gestalt åt de bilder, hans diktningsgåfva alstrar, och hans naturanlag ha genom en grundlig estetisk bildning blifvit ytterligare uppöfvade. Ännu när man i någon berliner-bos sällskap på Berlins gator möter Schweizers af naturen visst icke obehagliga, men såsom det tyckes med afsigt lurfvigt tillkonstlade gestalt, utropar vanligen ens följeslagare nånande: ee der vår bekante socialist S. Omöjligt är ej att den tid kommer, då man i stället med beundran visar hän på Åvår store dramaturg S. Än vidare måste tydligtvis någon tid förgå, innan den forne agitatorn höjt sig till den lidelsefrihet, som kan förläna åt hans skildringar full objektivitet och sätta honom i stånd till att rättvist bedöma alla företeelser. Men när detta en gång skett, skall utan tvifvel det lif, han left med och bland folket, samt den medkänsla han vunnit för tidens stora rörelser snarare lända honom till nytta än till skada. Det är med sorg man annars åser den repertoire, för hvars framställning de ganska aktningsvärda sceniska krafterna på Berlins enskilta teatrar tagas i anspråk. På Friedrich-Wilbelmstädtisches Theater derstädes har Pariserlif nyligen firat sin 300:de födelsedag och på Victoriateatern har 80 (säger åttio) aftnar å rad för fulla hus uppförts ett ännu större nonsens: die weisse Katze (la chatte blanche), med utsigt att ännu en rymlig tid kunna hålla sig vid lif. Äfven den som ej är prude af sig kan dock endast med vedervilja se den osedlighetens apoteos, som ofta, om ock förtäckt, förekommer på dessa skådebanor. Hvad särskilt det sistnämnda stycket beträffar, lider det af ett annat nästan lika stort fel: det måste ovilkorligen förslöa den sanna skönhetskänslan hos den uppväxande generation, hvilken i mängd infinner sig till dess beskådande. Upphofsmännen till Ädie weisse Katze kunna ej gerna hysa det anspråk att man skall betrakta deras verk såsom en dramatisk produkt. Det kan på sin höjd anses såsom en balett med dramatiskt mellanspel. Och knappast det! Hufvudsyftet tyckes hafva varit att visa, hvilken fulländning det moderna teatermaskineriet nått i snabba och underbara scenförändringar, i användandet at hydro-oxygenljus m. m. samt att i skenet af denna effektfulla belysning framföra ett otal af konstmessigt grupperade qvinliga statister. Men hvad skall man ur estetisk synpunkt säga om en pjes, i hvilken de qvinliga hufvudpersonerna för en tid förvandlas till kattor?, Der hela arior och duetter ej sjungas utan jamas fram! Der råttor, grodor