Göteborgsposten – 16 oktober 1872, sida 2

— äap——— — Från Utlandet. I England ha grufarbetarnes representanter hållit en stor konferens i Walsall. Det kan ej längre förnekas, att grufarbetarnes talrika korporation läger en stark ställning i politiskt och socialt hänseende, och af debatterna inom deras parlamentframgår, att de vilja bädanefter taga verksammare del i det offentliga lifvet. Församlingen i Walsall bestod af delegerade från en förening, som heter Amalgamated Association of AMMiners. Denna förening, som stiftades år 1869, räknar redan öfver 70,000 medlemmar, af hvilka de flesta lemna sina penningbidrag, en omständighet som fördelaktigt skiljer dem från medlemmarne af Internationales olika sektioner. I trots af sitt stora antal medlemmar representerar den nämnda föreningen likväl endast grufarbetarne i mellersta och vestra delen af England, inclusive Wales; i de nordliga grefskapen, Northumberland och Durham, finnes äfvenledes en stor befolkning af grufarbetare, och den organiserar sig särskilt. Sekreteraren för Amalgamated Association of Miners, mr Halliday, är synbarligen en mycket duglig karl, och det är särdeles intressant alt läsa redogörelsen för föreningens allmänna verksamhet. Förhandlingarne ha städse förts på ett lugnt och värdigt sätt, äfven då de vände sig kring punkter, der grufarbetarnes program tyckes vara oförenligt med ekonomiska lagarne, isynnerbet der det begäres fastställandet af ett minimum för arbetslönen utan afseende på kolprisen. Parlamentet i Walsall har isynnerhet sysselsatt sig med lagen om ordnandet af arbetet i grafvorna, om aflöningsfrågan och om arbetstiden, hvilken det vill ha bestämdt till 8 timmar, en reform som redan införts i några kolgrufvor i Lancashire och Staffordshire. Sjelfva grusarbetarnes motståndare se sig nödsakade att erkänna att arbetstidens minskning är i kolgrufvorna nödvändigare, än annorstädes, till följd af de dåliga sanitära förhållanden, under hvilka the pitmen arbeta. De delegerade ha också genom statistiska tabeller till fullo visat det berättigade i de försigtighetsåtgärder, som grusegarne ålagts genom den nya lagen att i arbetarnes intressen vidtaga. Dessa tabeller ådagalägga, att grufarbetarnes lifstid är i medeltal 27 år och att 5000 personer hvarje år skadats genom sådana olyckshändelser, hvilkas ofta inträffande pressen framböll före den sista reformen, för att icke tala om de fall, som genast haft döden till följd. I det grufarbetarne oafbrutet begära högre aflöning, göra de sig likväl knappast reda för, att de utomordentligt gynnsamma vilkor, i hvilka deras industri befinner sig, ha en öfvergående karakter. Så länge jernindustrien håller sig på sin närvarande ståndpunkt, skola kolgrufvorna lemna en oerhörd vinst, och arbetarne ha ej orätt, då de påstå, att största delen af denna vinst hittills uppslukats af de stora bolagens och grufegarnes kassor utan någon fördel för dem. Men det kan å andra sidan icke förnekas, att grufarbetarnes aflöning redan uppnått respektabla proportioner, i det att den i t. ex. några kolgrukvor i det nordliga England utgöra från 180 till 290 rdr svenskt i månaden, och att de ej ha rätt till att beklaga sig, om grusegarne anse det klokast att ännu en stund se tiden an, innan de fastställa ett procendensfall, som skulle ha de olyckligaste följder, om jernlillverkningen skulle minskas. I Wales ha grufarbetarne framkommit med anspråk, hvilka till den grad öfverskrida alla rimliga gränser, att det i flera distrikter är råra att komma till en lock out, och allmänheten, som klagar allt starkare öfver de höga kolpriserna, i är ej långt ifrån att önska, att grufegarne må l komma att hålla stånd mot dessa Arbetets Shylocks, såsom man börjar kalla dem med en ej oäfven ordlek.