Göteborgsposten – 16 oktober 1872, sida 2

hade åtskilligt att säga till don gamle hofmästaren, som å sin sida med stort intresse omfattade detta tillfälle att få höra hvad som tilldrog sig ute i verlden. Dessa tre personer höllo sig derföre tillsammans och gjorde här och der små uppehåll för att prata mera obehindradt, under det mr Wort såg sig omkring, tankfullt betraktande förstörelsens framsteg. Då Grace och hennes följeslagare besett de flesta rummen — de mögliga gamla taflorna, de ovanliga gamla porslinssakerna, alla de fordom värdefulla föremål, hvilka mången vissnad hand med varsamhot vidrört under längesedan förflutna tider — kommo de till rummet öfver hufvudingången, rummet med det stora målede fönster, hvilket utgjorde ett af de mest i ögonen fallande dragen af det gamla husets framsida. Det var det vackraste, gladaste rummet i öfre våningen — ett rum med en nästan fullkomligt indisk inredning — egendomligt utskurna elfenbensstolar, skåp af sandelträd, skrin af elfenben och silfver, stora krukor fyllda med torra törnrosblad och kryddor, ännu bibehållande en svag odör. — Är ej detta ett förtjusande rum? utbrast Grace hänryckt i det hon ställde sig i fönstret med händerna hoptryckta och lät sina blickar vandra ut öfver det stora landskapet som strålade i sommarens hela prakt. Huru skönt måste det ej vara att bo i ett sådant rum med en sådan utsigt som denna ständigt framför ögonen! I Brierwood bo vi som i en håla och kunna ej se annat än vår egen trädgård, Detta var lady Clevedons rum; jag menar ej den sista lady Clevedon — hon kom aldrig hit, stac