Göteborgsposten – 16 oktober 1872, sida 2

sig besvär med att utmärka sig. Hans gods är hans utmärkelse. — Skulle ni tycka om att vara egare till det? frågade Grace smålecude åt hans allvar. — Ganska mycket. Jag skulle vilja gifva myckot för att vara oberoende af verlden, Grace — för att ej vara tvungen trampa en bana som för länge sedan blifvit utstakad för mig — för att ej med kropp och själ behöfva sträfva efter en viss punkt. Jag har aldrig erfarit huru svårt det var att behöfva vara min egen lyckas smed — att i verkligheten ej ega handlingsfrihet, jag har aldrig erfarit det — förr än — förr än dessa sista dagar. Flickan betraktade honom förvånad och med ett mycket blekt ansigte. — Hvarföre dessa sista dagar? frågade hon. — Emedan jag under dem har gjort en olycklig upptäckt, Grace. — Hvilken upptäckt? — Alt jag älskar er. Hon såg på honom för ett ögonblick halft misstroget och brast derefter i gråt. Han slog sin arm omkring henne, tryckte henne mot sitt bröst, såg på henne ömt men utan en lycklig älskares triumf. (Forts.)