tala om dem. Jag kan ej begripa hvad de lefva af, såvida det ej är multnadt trä, men lefva göra de och förökas ansenligt. Detta är Jakob den förstes matsal; den kallas så emedan hans majestät upppehöll sig på Clevedon just vid samma tid då han utnämnde den förste baroneten och dinerade i detta rum hvarje dag klockan ett med Robert Carr, earl af Somerset, på sin venstra sida och sir John Clevedon på den högra, och det påstås att sir John var den vackraste mannen af dem båda. Det är hans porträtt som hänger der, i den gröna sammetsdrägten. De sågo alla mot taflan då gamle Tristram Moles, hofmästaren, pekade ut dem. Grace Redmayne hade sett porträttet förut; men då hon denna dag fick se det, spratt hon till och uppgaf ett utrop af förvåning. — Hvad är det åt dig, flicka? utbrast James Redmayne och stirrade på henne. — Jag såg blott på porträttet, sade hon. Det är så likt — — Så likt hvem? — Likt mr Walgrave, onkel. Naturligtvis vände de sig alla vid dessa ord mot lagkarlen och stirrade på honom, under det han satt vid ändan af det stora ekbordet och helt likgiltigt såg sig omkring. Porträttet af sir John Clevedon föreställde en man med kortklippt mörkt hår, som föll i korta ringlande lockar omkring en hög och något kal panna. Hans ögon voro af klar grå färg och förmörkades något af de svarta ögonhåren öfver dem. Näsan var en kort örnnäsa, och