— Kanbända, svarade mr Walgravo med tankfull min. Men hvem vet om han någonsin skall få bebo detta ställe? Jag är ej böjd för att tro den saken. Mr Wort ringde på klockan, hvilken ringning först efter en god stund lockade ut den gamle hofmästaren, en man med långt grått hår och matta blå ögon, klädd i en trådsliten svart drägt. Den gamle mannens anletsdrag ljusnade något då han fick se mr Wort; på Hubert Walgrave stirrade han nyfket med sina dunkla fuktiga ögon. Han befanns vara mycket beredvillig att visa byggnaden. — Det är en glädjo att få se er och edra vänner, mr Wort, sade han. Min gamla hustru och jag få aldrig so andra ansigten än våra egna och de två pigornas och slagtarens en gång i veckan. Om vi ej båda två för gamla tiders skull hölle stället så kärt, tror jag ej att vi skulle kunna stå ut med att lefva här. Jag förmodar att ni vilja gå igenom alla de bästa rummen, fortfor han i det han öppnade en af de talrika dörrar som ledde ut till den stora förstugan, Genom denna dörr kommo de in i ett långt dystert rum beklädt med familjporträtter och med en gigantisk svart marmorspisel vid ena ändan — en spisel med en massiv fronton uppburen af tolf korintiska pelare, hvilka påminte om inträdet till någon gammal grift. — Taket i de öfre rummen är långt värre deran än då ni sista gången såg det, fortfor hofmästaren ; vattnet rinner in hvarje gång det regnar, och det regnade ej litet en tid i våras. Hvad råttorna beträffa, så vill jag ej