näsan och ögonbrynen tillsammans gåfvo att något dystert uttryck åt ett ansigte som i öfrigt var mycket vackert, Men ansigtet var ej allenast utmärkt genom fysisk skönhet; det var omöjligt att betvifla den mannens intelligens som det tillhörde. i Mr Walgrave höjde sina blickar och började ihärdigt betrakta taflan. Ja, det fanns en likhet, en likhet i uttryck snarare än drag, ehuru äfven i dem någon likhet fanns. Ögonen hade samma färg och äfven samma uttryck. Det korta mörka håret växte i samma form öfver den tankfulla pannan. Under det den lefvande blickade på porträttet af den döde, tycktes ansigtena bli allt mera lika. Man skulle kunnat föreställa sig någon fin, andlig föreningslänk mellan dem båda. — På min ära; jag känner mig ofantligt smickrad af det påståendet, sade mr Walgrave kallt. En man, den der kunde täfla med den vackre Robert Carr om första priset i afseende på utseendet, är en person som hvem som helst måste känna sig stolt af att likna, om än i aldrig så obetydlig grad. Men jag är rädd för att likheten endast existerar i er poetiska fantasi, miss Redmayne. — Alldeles icke! utropade onkel James. Jag vill svära på att ni liknar honom! — Då måste gentlemannen till på köpet vara lik min gamle husbonde, sir Lucas, sade Tristram Moles. Sir Lucas var en sann Clevedon till hela sitt yttre. Mina gamla ögon äro för töckniga för att jag skulle kunna märka sådana saker rätt klart; men om gentlemannen liknar den ene, så måste han likna den andre.