Göteborgsposten – 14 oktober 1872, sida 2

ogenerade tal om sig sjelf nämnt ett ord om far eller mor, hem eller barndom. På återvägen från en lång utflykt till fots tittade mr Walgrave in hos förvaltaren. Han hade ledsnat en smula : vid dessa ensliga vandringar och var mera böjd för att fördrifva sin tid i trädgården på Brierwood. Denna trädgård var en förträfflig plats för läsping. Han hade fört med sig ner åtskilliga af sina favoritförfattare — Montaigne och Burton, Sterne och De Quincey — böcker tagna på höft från hans fyllda bokhyllor — och derjemte hade han från London skickat efter en massa verk af den nyaste litteraturen. Försedd med något af dessa arbeten brukade han ligga utsträckt till sin fulla längd på de mjuka grägmattorna i fruktträdgården. Förvaltaren var fullkomligt beredvillig att efterkomma hans önskan, men undrade något öfver att mr Walgrave ville deltaga i ett dylikt nöje. — Jag skulle ej ha trott sådant vara i er väg, sade han. — Ingenting är i min väg, min bäste Wort, med undantag af strängt arbete. Men det är någonting så ovanligt för mig att njuta en dags ledighet, att jag känner mig riktigt längta efter detta nöje. De menniskor hos hvilka jag bor äro ovanligt vänliga, och jag har fullkomligt fraterniserat med dem på sista tiden. Jag har verkligen aldrig vetat att menniskan är ett så sällskapligt djur. Jag trodde att jag med mina böcker eller vid mitt metspö aldrig skulle ha behof af menskligt sällskap, men redan ef