— ————— I grundskattefrågan.) Ibland föremålen för flere, under senast hållna riksdagar afgisna motioner, har frågan om skattejordens befriande från grundränta utgjort ett stående tema inom det s. k. landtmannapartiet. Sedan denna fråga inom landtbefolkningen numera öfvergått till ett agitatationsmedel vid riksdagsmannavalen, synes det åligga hvar och en som älskar bevara vårt gamla lagbundna land från den skada, som åstadkommes af egennyttiga uppviglare, biträdda af enfald och okunnighet hos den egentliga allmogen — hvilken härvid ej sällan handlar i god tro — att söka reda begreppen öfver nämnde fråga och framlägga förslag till dess lösning. Detta utgör motivet till följande anspråkslösa teckning. Enligt Sveriges officiela statistik är svenska jorden fördelad i 66,341,94 hela mantal, hvaraf blott 38,694,07 äro kronoskatte, hvilka draga en grundränta, kallad jordeboksoch mantalsränta, som tid efter annan, förnämligast under Gustaf II Adolfs regering, blifvit beviljad samt då och sedermera, då inga hemman upptagits, efter antagen skattläggningsmetod jorden åsatt. Nuvarande innehafvare at sådana hemman hatva förvärfvat dem med den deri i laga ordning inskrifaa grundränta. Meningen i gällande regeringsform från och med 57:e till och med 61:a SS är deri uppenbar, att ordinarie inkomsterna till staten är en kronans, det vill säga hela folkets, således ej skattejordens egare ensamt, tillhörighet, som ej kan annorledes än i den ordning som för denna lagstiftning är vorden bestämd, neml. genom begge statsmakternas sammanstämmande beslut, ändras eller upphäfvas. Uttrycket i 57 S om svenska folkets rätt att sig beskatta på riksdagen allena, afser förbud att, såsom fordom skedde, genom landskapsting besluta allmän beskattning. Sammanlagda antalet af brukningsdelar å både skatteoch frälseh2mman är, enl. ofvan åberopade statistik, 295,363, och om än får antagas att klyfningen af skattehemman utgör ?(3-delar emot 3 genom frälsehemman, blefve skattehemmmansbrukarne dock ej flere än 156,882, motsvarande i antal ungefär 20-del af Sveriges hela befolkning. Häraf visar sig dels hvad sanning ligger i våra riksdagsbönders uppfattning af sina kall, då de, ehuru valda af medborgare bland alla klasser, inneslutande åtskilliga som, fastän egande skattejord, äro nog upplysta och rättsinta att ej vilja afkasta sig en lagligen pålagd börda, representera svenska folket, dels ock att grundräntans afskrifvande vore en orättvisa och ett öfvergrepp af en minoritet bland folket. Afskrifning bör således ej kunna ifrågasättas; men en billig aflösning, om den önskas, torde ej vara skäligt förvägra, så vida den blifver för alla obligatorisk, hvarförutan den är overkställbar. Insändaren häraf förefaller det som om aflösningen lämpligen skulle kunna ske dymedelst, att skattejordsegare finge med små belopp årligen amortera sin ifrågavarande skuld och att för summan af dessa små belopp genom riksgäldskontoret inköptes säkra fondobligationer, som i statskontoret till förvaltning deponerades och hvaraf räntan inginge bland grundräntemedlen. Nu är enligt flere gånger förnyad bevillningsförordning, jordbruksfastighet på landet ålagd bevillning af 3 öre för 100 rdr taxeringsvärde, då deremot fastighet i stad och sådan egendom på landet som ej är med jordbruk förenad drager en bevillning af 5 öre för 100 rdr af nämnde värde. Om från skattejorden jemväl utgjordes tills vidare 5 öre, kunde med 2 öre amortering af grundräntan årligen beredas. Af flit och intelligens i bruket af skattehemman följer alltid att ett sådant med åbo at berörde egenskaper åsättes högre taxeringsvärde samt får högre bevillning än den lates och okunniges hemman, och den förre uppnådde således målet af skulufrihet förr, än den senare, hvilket ju vore fullt skäligt. Normala taxerivgsvärdet af ett mantal kronoskatte utgör 16,000 rdr och normala grundräntan derå är 96 rdr. Amorterirg af denna efter ofvanskrifne grund blefve 3 rdr 20 öre, hvaraf följer att grundräntan efter 30 år upp) Ofvan meddelade uppsats är red. tillsänd af en aktad, med allmänna värf mycket betrodd man i landsorten. Det är med fägnad man erfar att också inom landtbefolkningen sjelf rättskänslan reser sig emot den hänsynslösa agitation som hittills i dess namn bedrifvits rörande denna skattefråga. Obilligheten af dessa anspråk erkännes fullt och grundsatsAn arc; — 11 ot na, vad haträffan A förala