notbok. Han kunde ej se hennes ögon, men det låg ett lyckligt småleende utbredt på de rosiga läpparne, som antydde att förslaget om utflykten ej var ovälkommet för henne. — Skola vi bestämma i morgon då? Ju mindre tid vi förlora desto bättre, ty det är ott befara att det vackra väder som nu råder ej håller sig. — Det behöfva vi ej vara rädda för, sir, svarade tant Hanna, som redan börjat tänka på matsäcken och beräkna den tid som skulle åtgå för dess tillredande. Hon hade i sinnet att göra den mera utsökt än en vanlig landtlig matsäck. Låtom oss bestämma oss för i öfvermorgon tillade hon. — I öfvermorgon således — och ni gör upp saken med mr Wort; annars kan jag sjelf gå dit i eftermiddag och träffa öfverenskommelse med honom, om ni så vill. — Alldeles som ni sjelf behagar, mr Walgry. Jag är öfvertygad om att John Wort skall vara villig att göra allt-hvad ni önskar. — Ja, svarade lagkarlen på sitt långsamma tröga sätt Wort har alltid som en vän stått mig bi. — Han har väl kännt er en lång tid, vågade mrs James infalla, ty hon var ej utan sin lilla qvinliga nyfikenhet rörande sin hyresgästs antecedentia. — Han har kännt mig hela mitt lif, min fru, svarade mr Walgrave allvarsamt. Grace blickade upp från sin notbok med stora förvånade ögon. Hvarken nu eller förut hade han under sitt