att komma under inflytande. Detta var han redan, då vi aflade värt besök. Han sitter i en stol framför stafflit och lutar hufvudet mot en bakom honom anbragt dyna. Mir Wilson lägger då båda sina händer på mediets hufvud och efter ett par konvulsiviska ryckningar blir gossen med ens sanslös. Uan kan icke måla, då någon främmande är närvarande och icke en gång riktigt bra i m:r Wilsons närvaro, oaktadt denne dock säger sig en och annan gång ha sett arbetet försiggå. Han skrifver också med svårighet, så länge en främling är inne i rummet. Han skref några få rader, hvari han bad oss gå vår väg. Bad oss gå vår väg! Ja, naturligtvis, slikt konstnärsskap tål icke närvaron af vanliga, simpla dödliga . ... Till slut en liten bön! Värdaste morgonoch aftonkolleger, låtom oss komma öfverens om, att icke -mala hin håle på väggen, enas om, att icka göra berg af sandkorn, icke vädra samhällsomstörtande tendenser hos den oskyldigaste af alla styrelser, den oskadligaste af alla föreläsare, kort sagdt, låtom oss icke se spöken midt på ljusa dagen! Ty det lärer lyckligtvis hos oss i högan Nord icke finnas mer än en åsigt om denna alltför mycket omordade spiritism, nemligen att under densamma döljer sig en af de mest oförsynta humbugs, som något tidehvarf haft att framvisa, en humbug, som knappast behöft den fullständiga demaskering, som nästan öfverallt egt rum, för att bevisa sanningen af skaldens ord: Verldsande! Ack, hvar dväljes du bland tingen? Jag söker dig, du evigt undan går. Jag tycks mig höra susningen af vingen, Der fram du flyr, men finner blott ditt spår... Ej mera dig... Du ren förbi har farit, Jag vet ej hvar du är, blott att du varit! För öfrigt torde man på allt detta Vrövl, detta Åmuch ado about nothing med all befogenhet kunna tillämpa Tegners bekanta uttryck: Anden är ingen narr, han kommer ej till alla som ropa honom: han gör inga bekantskaper som han sedermera skulle blygas för.