Göteborgsposten – 11 oktober 1872, sida 2

Mr Valgravo jemförde denna afton med många andra Söndagsoftnar som han tillbragt under senare åren, sedan han börjat få framgång i lifvet — Söndagsaftnar med vänner af hans egen samhällsställning, Söndagsaftnar i de rymliga salongerna vid Acropolis-square der hans öron smekts af tonerna från den ljufvaste musik, Söndagsaftnar i något gladt lag i Richmond eller Grenvich med samma middagar, samma slags konversation oupphörligt. Huru mycket angenämare var det ej att sitta under cederträdet, i denna doftande gamla trädgård, under det onkel James och tant Hanna fridfullt slumrade och ett ljuft flickoansigte var vändt mot honom i sommarskymningen! Man är af naturen egoistisk. Det var angenämt att tala så fritt om sig sjelf, om sina egna känslor och fantasier, med ett instinktlikt medvetande af att han var beundrad och förstådd; det var angenämt att vara hufvudpersonen i gruppen och dock ej tillhörande familjen. Han gjorde sig ej det besväret att reda ut sina känslor för sig sjelf just nu; men sedan då familjen Redmayne önskat honom god natt och dragit sig tillbaka till sina rum — sedan, under sommarqvällens tystnad, då han gick allena under stjernhimmeln, rökande en sista cigarr, sade han för sig sjelf att han aldrig i sitt lif varit lyckligare. — Arkadiskt, sade han för sig sjelf, men söfvande. Jag förmodar dock att detta är verklig lycka — att hvila från arbete, att vända ryggen åt stora verldens hvimmel med all dess skrymteri och alla dess konstlade förhållanden, att lefva efter eget behag en tid, utan något slags annat mål. Hvad den flickan är vacker! Och så intelli