— Han var i kyrkan och jag var i kyrkan, och båda hade vi samma väg att gå; hvad var det åå för underligt att vi kommo i sällskap? sade Grace harmset. — Nå väl, det låter som om du skulle förstå den saken bättre än jag; men nästa Söndeg går du ej till aftonsången. Föremålet för detta samtal kom nu fram till det öppna fönstret i en sällskaplig sinnesstämning och började ett vänligt samtal med James Redmayne rörande utsigterna för skörden och sådana ämnen som kunde anses intressera en landtbrukare. Grace drog sig tillbaka till ett hörn af rummet och öppnade sin psalmbok; men ehuru han gjorde redliga bemödanden att läsa några af de vackra välbekanta verserna, kunde hon ej hindra ljudet af främlingens röst — en röst så olik dem hon varit van att höra i Kent — från att tränga till sitt öra. Det var familjens vana att tillbringa Söndagsaftonen och hvarje ledig afton mer eller mindre uteslutande i trädgården, och naturligtvis borde ej främlingens ankomst göra någon förändring i de rådande vanorna. James Redmayne tog sin pipa och sin tobaksask; de båda unga männen buro ett bord och stolar ut under det stora cederträdet, och snart suto de alla der på det vanliga förtroliga sättet, under det mr Walgrave tveksamt promenerade af och an i närheten, fortfarande talande om åkerbruket med James Redmayne. — Hemta hit en länstol åt mr Walgy, Charley, sade James till sin son; kanske han skulle vilja röka sin cigarr ibland oss på ett hemtrefligt sätt.