De sydamerikanska republikerna. De egendomliga sociala förhållanden, hvarunder hela det spanska Amerika lefver, bero således förnämligast på dess infödda befolk ning, de två stora familjerna som äro alltför talrika att någonsin kunna förstöras och som för öfrigt förstånd, intresse och mensklighet bjuda att bibehålla på den jord som de odla. Men huru är det möjligt att göra delaktigt at det politiska lifvet detta första lager af betolkningen, som icke eger någon likhet hvarken med det moderna Europas proletärer eller med Roms plebejer eller ens med Greklands heloter? Denna del af befolkningen är både af natur och vana så främmande för allt som hörer till allmänna värf, att den uti inbördeskrigen, som ha en fullkomligt endemisk karakter i dessa länder, är okunnig till och med om namnet på det parti som den tjonar. Utskickade från presidenten eller från en pretendent till presidenturen sprida sig öfverallt i landet, tillfångataga de stackars invånarne, föra dem till lägret bundna och fängslade och pryda dessa pressnings-tåg med benämningen uppbåd af frivilliga. När de en gång väl befinna sig i lägret söker man att lära dem exorcis eller åtminstone nummern på deras kompani och på dem sjelfva. Ocksd är de stackars rekryternas enda tanke att på den första bataljdagen och i skydd af den oordning som då råder åter uppnå sina berg. På detta sätt börjar förvirringen och flykten på samma gång som striden, eller rättare sagdt en ordentlig strid är omöjlig; det är ingenting annat än ett bedröfligt blodbad af kavalleriet, som förföljer, på infanteriet, som flyr; och, hvad man helt skrytsamt kallat en arme smälter alldeles bort vid första sammandrabbningen. Utan mestiserna, som äro mera upplysta och som ega några at den hvita racens egenskaper, skulle det icke återstå ett spår af hela hären. Mestiserna äro visserligen fega på samma gång som grymma; de äro plundrare och marodörer, men de veta åtminstone i hvars namn de marodera och pluudra och bilda kärnan af sammanhällningen i armen. Kadrerna utgöras af hvita eller i det närmaste hvita officerare, hvilka på samma gång bilda plantskolan för kandidaterna till alla politiska embeten, pretendenterna till alla hedersplatser. I dessa republiker, som äro så helt och hållet öfverlemnade åt styrkans rätt, är det endast genom armån som man kommer fram till de höga embetena. Generalsvärdigheten är trappsteget icke mindre till presidenturen och ministerplatserna än till finansiela embeten och uppbördsplatser. Det får medges, att detta just icke är det demokratiska idealet. Men denna sakernas ställning är nu en gång för alla sådan, alltsedan den tiden då eröfringen skapade eller åtminstone förberedde den. Styrkan har till den grad bildat sederna, att det är tvifvelaktigt om rätten, när den en gång kommer att bli gällande, någonsin skall kunna åter ombilda dem. Men styrkans välde, så snart det icke är en rent öfvergående tillfällighet i folkens lif, är en ständig negation af all moral. När man betraktar denna fortlöpande följd af förräderier, proskriptioner och mord, som sedan ett —