och låta glädje uppspira ur sorgen. Så skall det utsäde, som den begråtne konungens regering nedlagt, icke vara sådt förgäfves. Predikanten slutade med en bön, i hvilken han nedkallade välsignelse öfver vår nu regerande konung och hans hus och öfver den för Sveriges folk oförgätliga konungadottren, som nu står gråtande vid sin faders bår, såsom hon för icke länge sedan stått vid sin moders. Sedan derpå efter predikans slut 8:e versen af ps. N:o 470 I lif och död min tillflykt blif o. 8. v. afsjungits, tillkännagaf kanonsaluten för den utanför talrikt församlade folkmassan att den älskade konungens stoft invigdes åt förgängelsen. Erkebiskop Sundberg framträdde beledsagad af de öfrige andligeoch förrättade med rörd, men kraftig stämma jordfästningen, under hvilken hela församlingen förblef stående. Derefter atsjöngs Se versen af ps. N:o 199 Välsignad vare Gud, som har o. 8. v. Efter psalmens slut framträdde konungen, hertigen af Dalarne och kronprinsen af Danmark och böjde under bön knä vid foten af katafalken. Derefter bragte äfven drottningen, enkedrottningen, kronprinsessan Lovisa och hertigionan af Dalarne på samma sätt den Högste undergifvenhetens offer och den sista fridshelsningen till den hädansotne monarken och anförvandten. Månget öga tårades vid denna högtidliga anblick. Nu började begrafningsringningen ånyo, musiken stämde upp och processionen återvände i samma ordning, som den kommit. Allt var slut, endast det djupa intrycket af den högtidliga akten återstod och skall säkerligen sent förblekna. Den kungliga likkistan frambars af den framlidne konungens stabsofficerare och nedsattes på katasalken, hvarefter regalierna och ordnarne nedlades på derför afsedda bord, klädda med svart sammet. Generallöjtnant Björnstjerna med svenska riksbaneret och Serafimerordens banerförare stälde sig till höger framför katafalken och general Klouman med norska riksbaneret till venster. m—K— 7.55 cv sv REAR Te rr