— Han träffade mig vid klifstättan till ängen och följde med mig hem. — Han gick således hela vägen med dig hem? Hvad menade du då med Lett stycke? — Jag kunde ej hjelpa att han gick med mig, tant, och att han talade med mig. Jag kunde ej svara honom snäsigt då han var så vördnadsfull — alldeles som om jag varit en dame af hans egen samhällsställning. — Jag kan just undra hvad din far skulle tycka om att du låter främlingar sällskapa med dig, sade tant Hanna. — och jag undrar hvad min far skulle tycka om att tant tager emot hyresgäster i huset. Mrs James blef något försagd i medvetandet af att hon i sin omtanka för det ekonomiska bästa tagit ett steg som Richard Redmayne — en så stolt man som någonsin trampat Kents mark — skulle anse som en skam för slägten. — Se så! se så! utropade onkel James, alltid skola ni gräla, ni båda. Icke låg det väl någonting ondt i att flickan gaf gentlemannen ett artigt svar då han talade till henve? Du skulle väl vilja att hon sprungit ifrån honom, liksom om han varit en drake som kommit för att uppsluka henne? Jag tycker om en flicka som kan tala fritt och uppriktigt. Mannen är gentleman; vi ha John Worts ord ott lita på i det afseendet; han skulle ej velat rekommendera någon hit som ej varit en verklig gentleman. — Det var ingen som bad honom om att följa Grace hem från kyrkan, invände tant Hanna.