— — — — — —— L Aii —— dock utan nägra svårare olyckshändelser och kl. tre qvart till elfva voro trupperna uppstälda samt vägen för processionen klar. Öfverallt bakom trupperna samt ända uppåt Myntgatan, Stora Nygatan och Munkbron syntes en tätt sammanpackad menniskomassa, fönstren i de hus, som omgifva Storkyrkobrinken och Riddarhastorget, voro fylda med svartklädda damer, och till och med på taken hade ett stort antal åskådare tagit plats. Strax efter kl. 11 syntes en brokig skara komma utför Storkyrkobrinken. Det var diplomatiska kåren och de i och för begrafningen hitsända särskilda sändebuden, som företrädda af öfverceremonimästaren grefve Saltza begåfvo sig till Riddarhomskyrkan. Främst såg man f. d. danska konseljpresidenten grefve Frijs af Frijsenborg, vidare preussiske generalerna von Boyen och von Steinäcker, den bekanta baierska generalen von der Tann, engelska ministern i Köpenhamn sir Charles Wyke m. fl., alla iklädda lysande uniformer, under det att den diplomatiska kårens damer voro iförda djup sorgdrägt. Omkring kl. 312 satte sig den egentliga processionen i rörelse. Klockorna ljodo från hufvudstadens samtliga kyrkor, och under tonerna af den gripande sorgmarschen skred det högtidliga tåget sakta framåt förbi de skyldrande lederna och den djupt allvarliga menniskomassan. Främst kommo kadettkären och ett detachement af Svea garde under vapen, vidare barnhusgossar, så en stor mängd svartklädd hofbetjening, derpå konungens hvita lifhäst öfverhöljd med ett svart schabrak, derefter en ofantlig rad af embetsmän, hoffunktionärer och ordenskommendörer i gul. smidda uniformer och omsider den af stabsoffice are burna kista, som inneslöt den aflidne konungens stoft. Det var, i öfverenstämmelse med hans önskan, en enkel kista af ek, men öfverhöljd med ett hermelinbrämadt purpursammetstäcke, på hvilket hvilade ej allenast kunglighetens symbol, den gyldene kronan, utan äfven en mängd friska kransar och buketter, hvilka kärleken och tacksamheten ditlagt. Kistan bars så högt, att den af hela den församlade mängden kunde ses, och öfver densamma föll under hela färden utför Storkyrkobrinken ett regn af blommor, kastade från de kringliggande husens fönster. Efter kistan följde bland andra, de officerare vid danska lifgardet, som hitkommit för att vid begrafningen representera detta regemente, hvars hedersöfverste Carl XV var. Prestafven för de sörjande fördes af den man, som är så nära förbunden med den aflidne konungens historia, frih. Louis De Geer. Nu kom konung Oscars hofstat och derefter han sjelf, klädd i svensk generalsuniform, samt åtföljd af sina tre äldsta söner i enkel djup sorgdrägt och omgifven af en mängd högre officerare och hoffunktionärer. I de sörjandes rad märktes vidare kronprinsen af Danmark i Svea gardes uniform och hertigen af Dalarne i svensk samt furstarne af Wied och Waldeck i preussisk generalsuniform, derefter drottningen, enkedrottningen, kronprinsessan af Danmark och hertiginnan af Dalarne, alla i djup sorgdrägt med långa svarta släp, och åtföljda af ett stort antal damer i liknande drägt. Efter dem kommo högsta domstolens ledamöter jemte i staden varande riksdagsmän, embetsmän i de förvaltande verken och officerare af alla grader. Processionen afslöts med en sqvadron af lifgardet till häst och ett kompani af Andra lifgardet under vapen. Det långa liktåget försvann under Riddarholmskyrkans hvalf, men den församlade mängden dröjde änvu qvar i afvaktan på dess återkomst. Riddarholmskyrkan företedde en imponerande anblick. I följd af den svarta klädseln föreföll hon mindre än vanligt och uppfyllde sålunda äfven derigenom sin bestämmelse för denna gång såsom ett stort kungligt grafkapell. De svarta och guldfransade draperierna, mot hvilka de sju hundra gaslågorna kastade ett vemodigt sken, i följd af den från alla håll inbrytande dagern, den i koret befintligå katafalken, som var beklädd med hermelintäcken, den rådande tystnaden och medvetandet om hvad som komma skulle gjorde på de i kyrkan redan före processionens ankomst församlade, hvilka utgjordes af Åcorps diplomatique, vid hofvet presenterade damer m. fl, ett mäktigt intryck. En god stund före processionens ankomst framträdde de trenne tjenstförrättande biskoparne, erkebiskop Sundberg samt biskoparne Bring och Flensburg i full ornat tillika med ötverhofpredikanten d:r Grafström och pastor primarius d:r Fallenius, klädda i korkåpor, till altaret. Kl. 12 och 10 min. inträdde de första deltagarne i sorgetåget, hvarvid den på orgelläktaren befintliga valda musikkåren uppspelade sorgmarschen. Processionen skred långsamt fram i kyrkan, konungen åtföljd af sina trenne äldsta söner. Så snart konungen inkommit, slutade ringningen. I koret till höger från ingången nedanför det kungliga liket voro platser beredda för konungen, kronprinsen af Danmark, hertigen af Dalarne samt furstarne af Waldeck och Wied, samt midt emot dessa för drottningen, enkedrottulngen, kronprinsessan af Danmark och hertiginnan af Dalarne. Sedan de kungliga och furstliga personerna samt de öfriga deltagarne i processionen intagit sina platser, upphörde sorgmusiken och en mindre, at amatörer inom hufvudstaden bestående sångkör afsjöng från orgelläktaren Sv. ps. N:o 99, 5-8 vv.: Tack vare dig, Jesu kär, 0. s. v. Derefter beträdde biskopen i Linköping d:r Bring predikstolen och höll en kort och mycket anslående likpredikan. Efter en inledande bön tog biskopen till ingångsspråk: Sen I nu, att jag allena är det, och ingen Gud är förutan mig; jag kan döda och kan lesvande göra, jag kan slå och kan hela, och ingen är, som utur min hand kan fria. Ty vill jag lyfta min hand upp i himmelen och vill säga : Jag lefver evinnertigen. (5 Moseboks 32 kap., 39, 40 vv.) Den skickelse, som hade vederfarits vårt land och folk skulle vara en maning för oss att se Herrens verk, hans hand, — en maning, yttrade talaren, som vi så väl behöfva, ty huru ofta tror icke menniskan, att hvad som sker är hennes verk, men understundom skjutes dock menniskokraften undan af den allsmäktiga handen, och Herren säger: Jag är det, men han vill också vid vår konungs grat säga oss hvad det innebär och åsyftar. Det är ett tuktans slag till syndabekännelse och bättring, men ock en ljut påminnelse, att Gud vid grafven egentligen utför lifvets verk. Han kan läka det sörjande minnets sår och sorgen öfver ett förgånget hopp,