— Ingenting skulle vara mera i min smak, sade mr Palgrave; men tag ej en länstol, Charley, utan en vanlig stol. Tillåter ni verkligen att jag röker en cigarr, mrs Redmayne? Är ni oj generad af cigarrök ? — Var ej rädd för det! inföll hennes man; hon är så van vid tobak som jag. Sitt ni ner och gör er hemmastadd. I fall ni dricker någonting så simpelt som gin och vatten, kan jag bjuda er genuin vara. — Tack; jag tycker mycket om gin, men är nödsakad hålla sträng diet. — Ni kanske hör till de der nykterhetsapostlarne, sade mr James till sin brorsdotters stora blygsel. — Nej visst icke; men jeg får för närvarande ej dricka någonting starkare än sherry och sodavatten. — Sådant kallar jag ren smörja, anmärkte jordbrukaren och framkallade genom detta vulgära uttryck en ny rodnad på Graces kinder. Mr Walgrave tog plats bland dem och tände sin cigarr. — Det gläder mig att få göra mig hemmastadd i er angenäma familjekrets, sade han; ty trots allt som blifvit sagdt om ensamhetens behag och dylikt tror jag att en person som befinner sig bland gröna fält bäst vet uppskatta värdet of sina likars sällskap. Solen gick ner och hela den vestliga himlen förvandlades från guld till karmosin och från karmosin till purpur, under det mr Walgrave satt rökande och samtalande under det gamla cederträdet; Grace satt ett litet stycke derifrån på andra sidan om sin kusin Charleys väldiga