Göteborgsposten – 10 oktober 1872, sida 3

— Det är dock en högst behaglig verld hvari vi lefva, sade han, om vi blott hade förstånd att njuta af den riktigt. Hans sätt att njuta af den hade hittills varit att bringa sig sjelf till grafvens brädd genom ett ansträngande arbete — ett arbete som till sitt uteslutande ändamål hade att skaffa en menniska så långt försprång som möjligt framför hennes medmenniskor. Denna dag började han nästan känna tvifvelsmål rörande riktigheten af sina åsigter, han började fundera på om det ej varit bättre för honom att taga lifvet lätt, att låta lyckan komma på den tid hon sjelf ville utsätta, att hängifva sig njutningen af ett qvinnligt sällskap sådant som detta, ett sällskap som stod i tjusande harmoni med ett vackert landskap och en sommarafton. Han började tala med ovanlig liflighet om sig sjelf — på det sätt en man brukar göra då den han talar till i hans tycke befinner sig i en något underordnad ställning behegligt nog, det är sannt, men med allt för mycken anstrykning af egoism; han talade om sitt lif i London, om sina studier, sitt yrkes vedermödor o. s. v., hvarjemte han skildrade ett och annat drag af sällskapslifvet i London. Snart märkte han att han ej talade till en likgiltig åhörarinna. Den unga flickans ansigte återspeglade det nöje hon erfor af hans tal. Hon hade en viss känsla för humor, lika väl som för poesi, denna landtflicka; hon hade läst åtskilligt af den lättsmälta litteraturen under sitt sysslolösa lif, läst sin Scott, Dickens, Thackeray, Byron, Ten