Göteborgsposten – 10 oktober 1872, sida 3

fiska dagar finnas menniskor som äro stolta öfver dylikt. Hvad är väl ett namn? Den ena menniskan släpar en under långa tider hedrad titel i smutsen och förslösar en furstlig törmögenhet på lågt lättsinne, den andra arbetar som en slaf för att åt sig skapa ett namn. Utan tvifvel äro de dårar, den ena så väl som den andra. De hade nu hunnit fram till Brierwood dch skildes åt vid trädgårdsporten på det mest ceremoniösa sätt. Detta sammanträffande förekom Grace nästan som ett riktigt äfventyr. Hennes hjerta slog häftigt då hon sprang upp för trapporna till sitt rum. Då hon kort derefter gick ner i salen, kände hon vissa matångor som gåfvo till känna att främlingens middag var i beredskap. Tant Hanna kom i detsamma in och lät höra några uttrysk af misshumör öfver att folk kunde vilja ha sin middag då andra menniskor tänkte på sin supå. — Jag tror bestämdt att mr Walgrave skulle vilja dinera tidigt på Söndagarne om man frågade honom, tant, sade Grace under det mrs James hällde i thö. Han tycks vara mycket medgörlig och godlynt. — Hvad pratar du för slag, barn? Hvad vet du om hons godlynthet? Du har ju endast sett honom genom fönstret; huru kan du då säga hvad han kan vilja eller icke?