Göteborgsposten – 10 oktober 1872, sida 3

nyson, Hood och Lorigfellow, ej en utan många gånger och med en snabb uppfo ttningsförmåga. — Ni påminner mig om Pendemis, sade hon småleende då mr VWabgrave beskrifvit sitt ungkarlslif. — Gör jag det? Jag skulle heldre vilja påminna er om någonting bättre än den sjelfviske unge cynikern. Warrington är hjelten i den boken. Men jag förmodar att en man som står ensam i verlden och arbetar för sin egen framgång alltid måste synas sjelfvisk. Om jag hade en flock hungriga barn att sträfva för, skulle ni förmodligen anse mig för er sublim karakter. — Jag inser ej hvarföre arelystoad eller håg att gå framåt skulle vara detsamma som sjelsviskhet, svarade Grace. Jag högaktar en man för det han sträfvar framåt, är energisk, arbetsam, fastän jag sjelf är sysslolös. Min far, till exempel, som rest öfver till Australien för att förvärfva förmögenhet: tror ni ej att jag beundrar honom för hans mod, ehuru det är en sådan sorg för mig att vara skild för honom? — Naturligtvis beundrar ni honom; men då han arbetar för er — har han en bevekelsegrund utom sin egen tillvaro, och dertill en mycket vacker bevekelsegrund, tilllade mr Walgrave i låg ton. — Han arbetar lika mycket för Brierwood som för mig, mera till och med. Han är så stolt öfver sitt gamla goda namn och de byggnader och den jord som tillhört Redmayneska familjen i närmare trehundra år. Främlingens ansigte mörknade något. — Ja, sade han i nedstämd ton, äfven i våra filoso