Göteborgsposten – 10 oktober 1872, sida 2

vanligen åtföljer hår af en dylik färg, sade han för sig sjelf — ett ansigte af hvit, sjuklig färg, öfversålladt med fräknar. Men om man på hufvudets form och den präktiga hårflätan vågade göra en gissning, skulle man tro henne vara vacker. Man trodde henne vara vacker, eller man var åtminstone mycket angelägen att utröna förhållandet. Då gudstjensten var afslutad, lagade mr Walgrave så att han kom att lemna kyrkan i jemnbredd med Grace Redmayne. Han såg henne kasta en skygg blick på honom, synbarligen votande hvem han var. Hon var mycket vacker. Detta ljufva och täcke ansigte, hvilket dock verkligen ingalunda var fullkomligt, gjorde på honom ett sådant intryck att han tyckte det vara verkligen skönt. Det var så olika med — med andra ansigten han kände, det hade någonting så ljuft och qvinnligt i sitt utseende. — Det är ett sådant ansigte som kan göra en stark man till en tok, tänkte han. Lyckligtvis har jag aldrig i hela mitt lif varit förälskad och har en lycklig benägenhet att beundra skönhet på ett abstrakt sätt. Om jag vore pä. skulle jag vilja ha denna flicka på duken, sade han för sig sjelf. Han gick på ett vördnadsfullt afstånd från henne så länge de voro på kyrkogården, men vågade närma sig henne vid den stätta som ledde till gångstigen öfver ängen. — Miss Redmayne, tror jag, sade han småleende i det han stannade för att låta henne först gå in på ängen,