Göteborgsposten – 9 oktober 1872, sida 3

Pet. I Vag OlIUISAÄLCS 100009 DAL , NEWYORK d. 7 Okt. Guldagio 123. Kurs på London 108. Bomull 193 cents. AA —— llandelsunderrättelser. Ett fint band af vexelverkan tycks förefinnas mellan styrelsen för Englands mäktiga bank och den på sitt område äfvenledes inflytelserika tidningen conomist. Den senare synes ofta ega till uppgift att förbereda allmänheten på de steg, bankstyrelsen ernar taga, samt att känna sig för huru dessa skola komma att uppfattas. Men å andra sidan förefaller det ock som om de teorier, den nyssnämnda finansorganen uttalar, ej vore utan inflytande på bankens eget handlingssätt. När Economist således d. 28 Sept. uttryckte sitt ogillande öfver den förhöjning af räntefoten, hvilken tvenne dagar förut blifvit vidtagen, men tilllika beklagade att stegringen ej uppgått till 5 96, kunde man misstänka att något sådant var i görningen. I Thorsdags ändrade också Englands bank sin diskonto från 43 till 5 4 Såsom skäl för åtgärden kan emellertid åberopas en omständighet, hvilken under en följd af år ansetts vara af afgörande vigt: reservens förhållande till bankens ansvarighetssumma. Detta hade nemligen nu nedgått till att utgöra 32 2 och var sålunda sänkt under den proportion af en tredjedel, som man velat anse nödvändig för att stadga i Englands penningväsende må kunna bibehållas. Det kan dock ifrågasättas, huruvida denna rent yttre mekaniska regel vidare förmår fortbestå under den affärernas ökade rörlighet och den hastigare cirkulationen äfven i myntväsendet, som under nyaste tid inträdt. Det argument, Economlsthufvudsakligen anförde, när hon på förhand yrkade att diskontot måtte bestämmas till ett minimum af 5 24, tog sig något besynnerligt ut då det förekom i en utpreglad frihandelsorgans spalter, ty det ver i icke ringa mån brotektionistiskt. Här gällde nemligen ej att genom lockelsen af den engelska räntefotens stegring förmå utländskt kapital att strömma till England, ty der befintliga cirkulationsmedel erkändes ändock vara tillräckliga för detta lands egna behof, utan det gällde att hindra det utlandet, synnerligast som låntagare, toge den reda mynttillgången inom England i anspråk. För detta ändamål borde räntan uppskrufvas lägst till nivå med den på kontinentens hufvudplatser gällande. Utom det att ett följdriktigt utförande af en sådan föreskrift vore ogörligt, stod densamma i strid med de reglor Economist sjelf alltid plägat uppställa, ännu för öfriga varuområden och förut äfven för pengar. Borde ej myntet fritt få strömma dit, hvarest det kunde erhålla fördelaktigast användning, hvilket åter skulle erhålla sitt uttryck i det för detsamma erlagda hyrespris? Uppstode så den fara, man befarade, borde ej då först de föreslagna manipulationerna vidtagas. Skulle icke i sådant fall det utlånade myntet snart söka sig väg hem? Då Englands bankstyrelse vidtog sitt nu ifrågavarande steg, har den utan tvifvel varit ledd, mera än af dylika teoretiska betraktelser på framtiden, af praktisk hänsyn till den nuvarande proportionen mellan reserv och ansvarighetssumma. Funnos emellertid ej anledningar, egnade att särskildt vid detta tillfälle göra densamma mera betydelselös än vanligt? Myntbehållningen hade visserligen aftagit med mill. Å, medan sedelcirkulationen ökats med mer än 13 mill. Men rapporten för specietransaktionerna med utlandet under veckan visade att importen häraf till England öfversteg exporten derifrån betydligt. Summorna, med hvilka bankens behållning af reda mynt hade minskats, hade således först och främst ej gått till utlandet; de hade stannat i den inhemska rörelsen. Det låter sig också vidare förmoda, att utrangeringen ur banken endast varit temporär. Vi befinna oss i början af en månad och ett qvartal, och en sådan tidpunkt alstrar alltid ett kretslopp af cirkulationsmedlet — ett kretslopp, vid hvilket utgångspunkt och slutpunkt snart sammanfalla. En stor del af diskonteringarne torde ock hafva utgjort försigtighetsmått. Man fruktade en förhöjning och ville dessförinnan betjena sig af den lägre räntesatsen: man bidrog derigenom att framkalla just hvad man ville undvika. Man har svårt att ställa ett bestämdt horoskop för ställningen inom Englands penningmarknad, af hvilken andra länders så mycket beror. omsde anledningar, hvilka framkallat räntans förhöjning, äro, såsom ofvan förmodats, tillfälliga, måste en återgång till förutvarande förhållanden och räntans sjunkande snart vara att motse. Englands affarsverld tyckes också hysa en sådan mening. Dagen efter stegringen af diskontot företagits, förekom nästan ingen begäran om diskontering i banken och på öppna marknaden sökte ovanligt stora kapitalbelopp placering till en räntefot under bankens minimum. Men å andra sida synes känsligheten inom de olika marknaderna för hvarandras förhållanden växa till en grad, som försvårar bedomandet af en särskilt marknads tillstånd. Noteringarne af jernvägspapper London voro f. ex, i Fredags i början mycket fasta, men de föllo och omsättningarne gingo trögt vid underrättelsen att diskontot blifvit höjdt i — Wien. Skall en dylik finkänslighet ytterligare utildas, så trotsas lätt alla beräkningar, synnerligast om verlingar troligen ej på länge komma att sak1a3 inom Tysklands penningverld, såsom följd af att lenna öfverskattat och för mycket anticiperat på rerkningarne af de franska krigskostnadsmilliardersia. Mycket beror för ställningens stadgande och underlättande hvad bruk Frankrike gör af de utaf ånegifvarne på förhand inbetaldte 1425 mill. fres,