Göteborgsposten – 9 oktober 1872, sida 2

Dödsfall. En af staden Wenersborgs äldsta medlemmar, enkefru Carolina Rådberg, f. Castorin, afled derstädes i Lördags vid 77 års ålder. Wenersb.-P:n yttrar om den hädangångna följande vackra ord: Euka efter den för flera år sedan aflidne komministern härstädes, den både som publicistisk skriftställare och belletrist på sin tid välbekante snillrike Fredrik Rådberg, framlefde den nu hädangängna gamla ett fridfullt och stilla lif i sitt enkla bem, omgifven af anförvandter och vänner. Om en vackrare ålderdom blef åt få förunnad, så hade icke heller mången bättre förtjent den. Med sina sympatier i mycket tillhörande en förfluten tid, hvars minnen af så många anledningar voro henne kära, förstod hon dock att tillräckligt lefva i det närvarande för att vinna allas tillgifvenhet. Ingenting kunde vara mera naturligt än den välvilja som utmärkte henne, och hennes nästan gustavianska förbindlighet utgjorde blott den yttre spegeln af den hjertats godhet som i rikt mått tillfallit henne. Bortgången skall hon också saknas af alla, icke minst i de fattiges hem. Frid öfver hennes minne. Dödad af åskan. Från Ulricehamn skrifves: Åskväder af stor häftighet öfvergick Lördagen d. 28 sistl. September på astonen staden och orten. Flera gånger under dagen och aftonen samt följande dagen föllo äfven under starka orkaner hagelskurar. Kl. omkr. 9 e. m. nedslog åskan hos Erik Larsson i Agården Brunn uti hans ladugård, som jemte inbergad gröda nedbrann. Tvenne svin innevrändes jemte några får, dem man lyckats få ut, men hvilka åter rusade in i lågorna. — Afskedade soldaten Sälls under Dalum Ödegården son, Johan Mårten, ljöt under samma natt vid midnattstiden döden genom åskslag. Johan Mårten, som lärer varit omkr. 25 år gammal och bodde hemma hos sin fader å en backstuga under nämnde hemman, var på qvällen, då olyckan inträffade, jemte fadren i hemmet samt observerade ofvannämnda eldsvåda, men förklarade för sadrea, att eldsvåda sannolikt vore så långt aflägse, att något biträde ej vore af honom eller fadren möjligt, hvadan Johan Mårten straxt gick till sängs, der han om någon stund träffades af det brådstörtande dödsslaget, som nedträngde genom stugans skorsten och banade sig väg ut medelst fönstrens söndersplittrande. Den aflidnes fader, som befann sig i samma rum, blef alldeles oskadad, och någon antändning af stugan egde icke rum.