Göteborgsposten – 9 oktober 1872, sida 2

Frän Utlandet. Vi nämnde i går rörelsen bland jordarbetarno i England, hvilken lifligt sysselsätter alla allvarliga politiska män derstädes. Det gäller för dessa nu ej längre om att komma på det klara med, huruvida förpaktarne kunna tillöka arbetarnes aflöning med ett par shillings i veckan eller icke, utan undersökningen vänder sig om, huruvida jordförhällandena i Eogland i allmänhet äro ordnade på ett sätt som motsvarar nationens kraf. Då lord Napier för någon tid sedan på de sociala vetenskapernas kongress uttalade sig för ej blott en undersökning, utan äfven en reform af dessa förhållanden, angreps han skarpt af de ministeriela tidningarne, isynnerhet Daily Telegraph, som skall vara Gladstones liforgan. Nu ha dessa tidningar alldeles kastat om och antyda, att regeringen skall framlägga förslag i frågan, motsvarande den irländska landbill som genomfördes år 1870. Det språk, som Daily Telegreph för, antyder, att det är fråga om ganska radikala reformer. Bladet säger, att de inom de engelska samhällsförhållandena och den engelska lagetiftningen försiggångna förändringarne fordra en motsvarande förändring i förhållandet mellan egarne af jorden och dem som bruka henne. Jordbrukaren, säger bladet vidare, har blifvit en väsentlig politisk lem i staten, och det problem, som nu framträder, går ut på alt finna, hvilken plats han skall intaga bland nationens verksamma krafter. Man kan ej längre ignorera, att jordbrukareklassen är missnöjd med sin ställning. Agitationen mot jagtlagarne, förpaktarnes sträfvanden att ernå kontrakter på längre tider och de tvister, hvilka de lokala beskattningarne föranleda, vittna högt nog om detta missnöje. För några år sedan skulle det sett ut som en omöjlighet att stifta en lag i England om tenant right (förpaktarens rätt till ersättning för förbättringar af jorden, uppförande af byggnader m. m.), men detsamma var ju på sin tid fallet med srihandelsoch valreformen. Nu, då agitationen trängt ända ned i jordarbetarnes klass, är det på tiden, att statsmännen fästa afseende vid denna nya politiska kraft och djerft gripa i tu med jordfrågar. Um de engelska förpaktarne ernå tenant right, skola de till stor del ha Joseph Arcbs ansträngningar att tacka derför. Att Gladstone skall föreslå en lag om tenant right äfven i England, är, att döma häraf, så godt som visst; men han skall ej kunna stanna dervid, utan måste tillgripa äfven ytterligare åtgärder. Man tror, att Gladstone är gynnsamt stämd för jordens befrielse genom afskaffandet af de band, som alltför länge hindrat dess fria öfverflyttning från en till annan. Daily News, äfven ett af ministörens organer, har rent ut gjort Free trade in land (frihandel i jord) till sitt valspråk och påstår, att tiden är inne för ett oåterkalleligt afskaffande af förstsödslorätten och fideikommisserna, hvilka göra den offentliga förmögenheten orörlig och minska produktionen. Denna reform är i det sietnämnda bladets ögon — och, såsom oss synes, mad full rätt — ett nödvändigt supplement till spanmålslagarnes upphäfvande; fribandeln skall triumfera öfverallt, såväl inom den agrariska som den kommersiela verlden. Olyckan är blott, menar Daily News, att frågan om Free trade in land är mera invecklad, än den kommersiella frihandelsfrågan. Emellertid stiger rörelsen bland jordarbetarne. Deras föreningar räkna nu mer än 250,000 medlemmar, och meetings hållas oupphörligt i Norfolk, Berks och Hampshire. Alla motse med någon ängslan den kamp, som skall bryta ut till vintern, och föreningarne taga redan sina mått och steg mot den allmänna cock out, hvarmed arbetarne hotas. De orkeslösa eller gamla arbetarne skola fylla arbetshusen; de unga, som man icke behöfver i distriktet, draga norrut eller utvandra till kolonierna. Ett enda fartyg har nyligen tagit 300 med sig till Nya Seland, och ett enda utvandrarehus afsänder hvarje vecka omkring 1000 jordarbetare, hvilka skola användas till jernvägsanläggoingar i denna koloni. Det verkställande utskottet för jordarbetarnes nationala association beslöt å sitt sista möte enstämmigt att fortsätta sin propaganda såsom det enda medel, som kunde leda till emancipationen af de lifegnas klass. Jordarbetarne förklara ötverallt, att de icke vilja skilja ein sak från föreningens, i trots af biskoparnes, squirernas och parlamentsledamöternas hotelser. Man är således, antingen man tvcker om det eller