Göteborgsposten – 9 oktober 1872, sida 2

— Gången till kyrkan kanhända, eller också ut i trädgården, sade han för sig sjelf. Mrs James gaf honom den mest noggranna beskrifning om vägen till Kingsbury och Kingsburykyrkan. Det var en högst angenäm promenad öfver fälten, sade hon. — Men ni skall komma sent, sir, tillade hon; det är åtminstone en halftimmas väg och klockorna ha nu ringt öfver en qvart. — Gör ingenting, mrs Redmayne, jag vill se kyrkan. — Det är ej mycket att se för en Londonerherre; men kyrkoherden är en god inenniska och god predikant; det skall ej skada er att höra honom. — Jag hoppas att jag måtte hemta uppbyggelse af hans lärdomar sade mr Walgrave småleende. Han följde den ängsstig på hvilken han fått anvisning. Det var verkligen en mycket behaglig väg. Han glömde både Augusta Vallory och allt som rörde Acropolis square, glömde att drömma sina ärelystna drömmar om framtida storhet, glömde allt annat än den välluktdoftande luften omkring honom och den blå himlen öfver hans hufvud. Det var en ganska lång väg, men för denne trötte hufvudstadsbo var det som en promenad i paradiset. Ehuru det ej var särdeles länge sedan han lemnade sjukrummet, kände han ingen trötthet eller svaghet och han blef nästan ledsen då han uppnådde Kingsbury-kyrkan — en anspråkslös byggnad omgifven af träd.