Göteborgsposten – 9 oktober 1872, sida 1

konversationen, inga andliga konserter på aftonen. IIimlen vare lofvad för en dag af hvila, för en dag under hvilkon jag kan lefva alldeles så som jog behogar. Detta var otacksamt. Det lif öfver hvilket mr Walgrave beklagade sig var ett lif som med rätta borde ha varit behagligt för honom, ty det var ett lif som han, med få modifikationer, hade valt åt sig för sina återstående lefnadsdagar. Han gick upp och klädde sig samt gaf sig god tid med sin toilette i den angenäma känslan af att ej ha brådt om. Han hade varit van att ständigt lefva under påtryckningen af trägna göromål, att kläda sig med sitt ur liggande uppåtvändt på toilettebordet, att frukostera med uret vid sidan om tallricken, att mäta ut på minuten den tid han kunde använda till läsning, att skynda från plats till plats, att tillbringa alla sina dagar i ett slags själsfeber och halfva nätterna i en af öfveransträngning förorsakad sömnlöshet. Det var ej särdeles underligt att hans helsa slutligen blifvit bruten under ett sådant lefnadssätt. Men ej ens nu, då ban var varnad af doktorerna och tillsagd att hvila vore oundgängligen nödvändig för honom, kunde han vara fullkomligt sysslolös. Vanan vid strängt arbete var för mäktig hos honom, och han hade fört med sig sina böcker till Brierwood i den föresatsen att använda sin mesta tid till läsning. Klockringningen upphörde slutligen och efterträddes af tystnaden — denna ljufva sommartystnad som endast afbrytes af biens surrande; småfoglarnes sånger eller gö