—!Ug: ——— —— En egendomlig sida af engelsk sport. (Efter en utländsk tidning). Holländarne och engelsmännen äro de nationer, som kunna uppvisa det största antalet af det slags lyckligt lottade dagdrifvare, som i allmänhet benämnas rentiers. I Ilaag t. ex. är en tredjedel af invånarne personer, som kunna lefva högt på sina räntor och i England, hvarest begge Indiernas rikedom samlar sig på enskilda personers händer, finnes det hela härskaror af sportsmen, hvilkas årliga inkomster ha fyra eller fem nollor efter sig. Sportsmännen trifvas också i sjelfva verket endast der, hvarest man ej behöfver åse på pengarne och der det i följd deraf endast gäller att döda tiden på det angenämaste sättet. Holland och England äro 4sportens Eldoradon. I det förstnämnda landet, som i Europas folkmosaik representerar kinesernas dåsiga långsamhet, har sporten dock inskränkt sig till sådana saker, som ej kräfva några påkostande kroppsliga ansträngningar och som t. ex i uppdragandet at tulpan-och hyacintlökar utvecklat sig till mani. I Eogland deremot är sportsmannen egentligen utomordentligt arbetsam, han gör nöjet till en ansträngande sysselsättning och finner i rastlösheten ett beskydd mot de faror, för hvilka han skulle utsätta sig genom att dagligen endast lefva för njutningar och dagdrifveri. Ett nöje utan mål, utan lockelserna af en vunnen strid, utan ett pris, bestående i tidnings-rökoffer, penningar eller ryktbarhet, bar för honom platt intet intresse och då det gäller sådana slags nöjen, som vårt dagliga sällskapslif erbjuda, är han mest förnöjd, då enöjetväl är öfverståndet. Och då han någon enstaka gång, såsom t. ex. på juldagen, måste uppoffra sig för sällskapslifvets fordringar, suckar han i tysthet: Gud gifve slägtingar och vänner snart vore der pepparn växer! Men att kunna kallas den vidtbereste, att kunna bevisa sig ha bestigit Wetterhorn och Montblanc eller ha seglat i egen pleasure-yacht till Norge och der fiskat säsongens fetaste Jax, att på kapplöpningsbanan rå om den vackraste hästen och den oförskämdaste jockejen, att på landtbruksmöten bli prisbelönt för den kolossalaste tjuren, de praktfullaste blomsterutställningarne, de egendomligaste hönsen och de vackraste dufvorna — det anser han för nöjen, för hvilka det är lönt att göra sig omak. Sällskaplig esprit och annan humbug tillfredsställer honom ej, men när sportsmän i det eljest temligen osällskapliga England komma tillsammans, bli de som mest sällskapliga. Dertill kommer att hela nationen hyser sympati för sporten; den energi, som andra nationer nedlägga på krig och krigshärar, offras här på sporten och hela nationens ötvermått af oförvägenhet kommer till utbrott just på detta område. Man kan i de ,londonska sport-tidningarue påträffa de mest kuriösa saker. En amiral Hornby uppträder sålunda med följande annons: Af mina Dorking-höns, hvilka erhållit så och så många första pris, kunna nu åter erhållas ägg; en guinee för 30 stycken. En annan gång erbjuder den unge Fitzwilliam hrr amatörer en Bentham-tupp, Äfullkomligt korrekt tecknad, för en bagatell af 180 rdr svenskt riksmynt, samtidigt med att baronessan Holmesdale meddelar att bon är villig sälja så och så många af sina berömda spanska hörs för 2 guinser pr styck. Den numera aflidne ministern hertigen af Newcastle var en matador i fråga om uppfostrandet af stridstuppar, och om hvilka den brutala regeln är fastställd, att de vid uppvisningen måste visa sig med afskurna kammar, i motsatt fall äro de utestängda från all konkurrense. Hans tuppar blefvo emellertid till sist besegrade, likvisst först efter en häftig ordstrid mellan prisdomrarne, som ömsesidigt prännmärkte hvarandra som ignoranter. Man tänke sig den bottenrike chefen för ett jättejermverk i Sheffield använda sina fristunder till att dagligen tvätta sin spanska tupps hvita hufvud med grädde för att göra den Åfullkowlig till nästa utställning eller ge den in afförande medel för att från dess eljest snöhvita anlete aflägsna en stor röd fläck, som skulle föranleda prisdomaren till att utesluta det ädla djuret från konkurrensens förhoppningsfulla möjlighet. Eller en på sina räntor lefvande sports-lady, som uppfostrar kaniner och om vintern sitter framför kaminen med ett sådant litet djur i knät och kammar öronen på den lilla sötnosen, allt i den ljufva förhoppningen att det älskvärda kräket vid den nästa stora utställningen på grund af sina herrliga öron skall bli krönt som kaninernas konung. Den, som i egenskap af främling framlefver sina dagar på landet i England, hvarest gästvänskapen enligt traditionen skulle öppna alla hjertan för honom, men hvarest den istället för honom tillsluter alla dörrar och som vantrifves vid denna afspärrade enslighet, har ett osvikligt medel för att kunna introducera sig så godt som öfverallt. Han behöfver endast köpa sig en tupp eller ett par dufvor. Men — ty det är naturligtvis ett daber dabei— tuppen får ingalunda vara en vanlig plebejsk individ och dufvorna få ej tillhöra dessa tarfliga fjäderfän, hvilka endast egna sig för stekpannan. Nej, tuppen måste tillhöra en högadlig hönsfamilj, mäste sjelf ha utmärkt sig offentligen och bröder emellan ega ett värde af mellan 20 och 50 sterling. Dufparet bör helst på tre eller fyra dufutställningar, hvaraf det i England, Skotland och Irland årligen anordnas öfver hundrade, allaredan ha vunnit pris i klingande Sovereigns eller silfverbägare; då har denne den förste af sin ätt gjort sitt namn odödligt till aflägsnaste tid, hans race skall bli eftersökt och det skall bilda sig ett dufvostamträd på samma sätt som det i Arabien finnes ett högt stamträd, som i helighet endast står tillbaka för Al-Koran. Men då dessa ädla, bevingade patricier ej som hästen erhålla ett dopnamn, är det egarens namn, som blir odödligt, hvadan man också dagligen och stundligen hör allvarliga tvister om mr Robinsons eller mr Browns dufracer från anno så och så. I Blackhead vid London bodde en gentleman, som hade inrättat första och andra våningen af sitt hus till dufslag och då han slutligen såg sig tvungen att sälja bort sina favoriter, öfverfölls han af melankoli och dog kort derefter. En sportsman i Lincolnshire, som kände sitt slut nalkas, lät, berättar Journal for Horticultur för 1868, föra alla sina dufvor in i sjukrummet och såg noga till att de parade sig efter alla konstens regler på det att just de färgnyanser skulle åstadkommas, som företrädesvis tagas