PD JFuVAuuSTDJDTLUUHH ULUVIHUL a utlauuc— Dvra eatrarne hållas stängda? — Elakartad tyfus i flera täder. — Föredrag af svensk litteratur. — Spannälsoch potatisskörden förstörd. — Det behöfver väl icke omtalas att den kakande och oväntade underrättelsen från Malmö, som i Thorsdags på telegrafen flög undtomkring hela landet, under de senaste lagarne har absorberat alla andra intressen ch gjort ett djupare intryck öfverallt, än man skulle tro vara möjligt här, hvarest demokraien med sina nivellerande tendenser redan ynes vara i begrepp att plåna ut glorian omcring allt som är upphöjdt, ädelt och skönt; nen jag skulle dock tro, att man, både af prins Oscars triumftåg här igenom landet i sommar med anledning af Harald Håfagersesten och af den djupa sorg, som i dessa dagar genomtränger hela det norska folket, har orsak till att göra glädjande slutsatser om den verkliga stämningen i landet, som just icke synes vara till de ultra-demokratiska uppviglarnes förmån. Det som isynnerhet föreföll gripande i dödsbudet var att kung Carl, med sitt kärleksfulla sinne, skulle dö ensam på en främmande ort, under det han sjelf trängtade efter att hinna fram till sitt kära hem i Stockholm. Jag vill icke förneka att här i början rådde någon animositet mot läkarne, både derföre alt de låtit konungen färdas sjövägen från Kiel och derföre att de icke i tid hade tillkallat någon enda af hans närmaste. Måhända kunde man ännu en lång tid ha uppehållit hans lif, sades det allmänt, om läkarne låtit honom så långt som möjligt färdas landvägen, istället för att sjöresan nu medtog hans sista återstående krafter. I båda dessa hänseenden ha emellertid de sedermera ingående händelserna alldeles försonat sinnena, och den enda förebråelse, som ännu riktas mot läkarne, är, att deras bulletiner från Aachen voro alltför hoppgifvande och icke fullt uppriktiga, då folket dock hade en berättigad fordran på att få höra rena sanningen, när faran verkligen var så öfverhängande; icke ens de sista telegrammerna före dödsposten voro fullt tillfrodsställande affattade. Man har vidare beklagat sig öfver att ingen norsk läkare blef tillkallad under konungens sista sjukdom. Vi begära likställighet med Sverige i alla möjliga hänseenden, äfven i utöfvandet af kärlekspligter. I minnet återkallas nu en mängd små drag af den framlidne kungens älskvärdhet i umgänget, hans uppmärksamhet mot alla och hans oerhörda gifmildhet. Jag bar hört berättas något som verkligen låter otroligt, nemligen att kungen till löner, pensioner och understöd endast i Norge af sivt underhåll utbetalt 28,000 Spdr årligen. Ett litet älskligt drag bland mångfaldiga liknande tillåter jag mig här meddela: En ung norrman, som kungen väl kände från Kristiania, kom till Stockholm för att roa sig några dagar; han sökte audiens hos kungen, som mottog honom med öppna armar: Roligt att se dig! Kom nu och spisa middag hos mig! Norrmannen tvekade: han hade sin fru med sig, hon hade ej fört med sig någon toiletto på resan... de gjorde derföre klokast i att företaga en utflykt o. s. v. — — Ah, jaså, du bar din fru med dig, henne vill jag helsa på. Kungen tog sin hatt och de vandrade tillsammans åstad till hotellet. Nu ska vi göra en promenad?, föreslog kungen. Sedan förde han det unga äkta paret till en af Stockholms förnämsta modehandlare, der han valde ut den vackraste toilette han kunde finna på och adresserade sig till den unga frun: Gör mig nu det nöjet att iföra er denna drägt och kom sedan och spisa middag hos mig. Så tog kung Carl allas hjertan med storm. Vår nye konung känna vi alltför litet till här i landet; han har aldrig uppehållit sig någon längre tid hos oss, men under de senaste resor han företog, till Thelemarken för några år sedan och i sommar till Haugesund, vann han ett mottagande hos folket,som klart nog visar att detta står redo att skänka honom tillit och popularitet, och att det norska folkets tillgifvenhet för konungahuset ännu ej lidit något afbräck genom den stora Jaabeekska rörelsen. Det glunkades förr om att prins Oscar ej skulle vara norrmännen huld, emedan hans upprepade bemödanden att komma hit till landet såsom vice konung afgjordt strandade på storthingets styfva opposition deremot; men städse utvisa debatterna om denna sak, för hvars genomförande kräfdes en ändring af grundlagen ( 14 säger att ,vicekonung kan endast kronprinsen eller hans äldste son vara), att storthinget fullkomligt väl insåg gagnet deraf att den blifvande konungen kunde såsom vicekonung på förhand bli bekant med förhållanden och personligheter i vårt land, genom att taga sitt uppehåll här. Icke desto mindre följde städse ett afslag, emedan det ligger något odiöst för vår sjelfständighetskänsla i namnet vicekonung.och vicekonungarike, hvilket hänpekar på hvad hvarje norrman minst af allt önskar i förhållandet till Sverige, att neml. Europa kunde taga oss för en underordnad provins och ej för ett sjelfständigt konungarike. Denna fruktan för Sverige och animositet emot det mäktigare riket är, som bekant, under de senare åren i starkt aftagande, och det skall för konung Oscar blifva en lätt sak att vinna popularitet här i landet. Höiesteret uttalar med rätta i sin adress till den nya konungen, att hans mångsidiga utbildning och rika erfarenhet lemna en borgen för ett välsignelserikt uppfvllande af hans höga kallk. Härtill kunmm Ö mom so Li MH MM mA DTD — — — — — — — — O— Ke O O —