Göteborgsposten – 5 oktober 1872, sida 1

liga ären J nästan alltid, ty de flesta af eder jaga efter en skenbild: ett trefligare och billiga anspråk bättre uppfyllande hem, än det J nyss lemnat, en förhoppning, hvilken icke en af tusende bland eder skall få se uppfylld, men tvefalt olyckliga ären J dock, då, som nyss, från en grå och surmulen himmel den ena regnduschen efter den andra sqvalar ner öfver edert mer eller mindre dyrbara lösörebo, edra mer eller mindre anspråkslösa flyttsaker. Det finnes knappast någon syn så nedslående, som att se det ena föremålet efter det andra, drypande af regn, kånkas upp för oändliga trappor af uppskörtade madamer och edgående flyttkarlar, att se de behagliga aftryck som dessas fortkomstledamöter efterlemna kors och tvärs på de renskurade golfven, det gifves knappast några ångor så vämjeliga som från dessa af fukt, gatsmuts, genomblötta, klädespersedlar och den oundvikliga tår på tand, som vid flyttningar i allmänhet och regniga isynnerhet anses betydligt underlätta dagens vedermödor. Första slyttningsdagen togo vi oss ett hastigt flanerando utester Södra Hamngatan. Det var en melankolisk vandring; lass efter lass tågade i regndrypande, sorglig procession fram utmed den smutsiga stigen och försvann i sidogatorna, blyfärgad och regndiger hängde himlen öfver staden, icke en blå fläck ens så stor som ett knappnålsaufvud kunde upptäckas derpå, istället trängde regnstrålarne uddhvassa som synålsspetsar in i menniskor och djur. Vi ämnade just helt beskedligt kila in i regnskjul, då vi bakom oss fingo höra det bekanta klap-klap-klap, ljudet af klackarne i vännen 2:s lädergaloscher. Ehem, ehem, stanna ett ögonblick ... nå stanna, hör herrn inte.. och i detsamma tyckte vi oss känna flåsandet af hans heta andedrigt alldeles i nackhålan. Hin anfäkte sådant, monologiserade vi i tysthet, nu kommer den infernaliska menniskan bestämdt och har i ordning en lång klagovisa öfver regnväder och hyresvärdar, öfver infama flyttkäringar och gallskrikande barnungar .. — Men vår konversation fick, som af nedanstående synes, en helt annan vändning: Nå det var då ändtligen väl herru stannade... pu-uh ... — Min bästa hr Z., då det ösregnar som nu har man alltid brådtom ... Jag gissar att ni flyttar efter vanligheten och att ni... — Flyttar! Visst inte, jag bor dra, der jag bor... nej det är något annat... — Låt höra! — Vet ni, hvem som är tidens märkvärdigaste man? — Thiers, naturligtvis! — Non, non! .. — D:r Livingstone ., m:r Stanley ..: — No. no! — Aha, furst Bismarck ... kommerserådet Bleichröder ... — Nein, nein, mein Liebchen ... jag menar för resten i Sverige ... — Häradshöfding Dufva... hr WyBromander ... — Åb, så ni säjer... ingalunda . .. det är ... och hr 2. såg helt mystisk ut, klippte med ögonen och afbröt plötsligt sitt intressanta meddelande med ett dundrande: Herre, hur läser ni edra tidningar? — Hur läser ... jag .. (Kors för tusan skulle gubben händelsevis ha blifvit tokig?) Hur: — ÅJa, hour... nu kom åter det diplomatiska leendet fram, rösten sänktes nästan till en andehviskning och uttalade slutligen följande egendomliga påstående: Herro, den märkvärdigaste mannen i vår tid och-vårt land är den, som enligt Nya Dagligt Allehanda för den tjugesjunde sistlidne September klagat hos pröfningskomiten öfver för låg tavering. Hr Z. kastade en slug blick under sina yfviga ögonbryn, småskrattade och flaxade åstad igen. Hvad han påstod var kanske rätt, men oss hade han skaffat en influensa på kuppen och det var orätt. Den ihållande blåsten, om också icke regnet, har i en mycket oroande grad befordrat en efter hr Sivels uppoch nerstigningar härstädes utbruten sjukdom, hvilken man kunde kalla delirium aöronauticum eller ballongdille. Sjukdomen, hvilken yppar sig hos ungdom af båda könen och af alla klasser, yttrar sig i uppsläppande af ballonger af den mest primitiva beskaffenhet — ett litet stycke, helst kulört, silkespapper och några ändar vanligt segelgarn är allt hvad som erfordras — och torde i allmänhet ej medföra några särdeles menliga följder för patienterna sjelfva. Då emellertid, som erfarenheten visat, upphäfvandet af dånande jubeloch glädjeskri oundgängligen tillhöra uppsläppandet af de stora ballongerna, är det en naturlig följd att uppstigandet af de små äfven måste beledsagas af dylika yttringar af till en viss grad ännu mera öronslitande beskaffenhet. Ty här är åskådarnes intresse ännu mera allmänt och, vi kunna ej förneka det, ännu mera naturligt berättigadt än vid uppstigandet af en -Colosse, eller en a ville de Copenhague. Den ene af de små aöronauterna har levererat papperet, en annan segelgarnet och en tredje är den, som, iföljd af de märkvärdiga anlag äfven för luftseglarekonsten, hvilka understundom uppenbara sig redan i den tidigaste barndomen, medelst en egendomlig knyck på armbågen lättast får ballongen att gå till väders. Tänker man sig nu i ett enda gathörn uppsläppandet af, lågt beräknadt, tio dylika ballonger, går man helt säkert ej för vidt i sina beräkningar, om man uppskattar de mer eller mindre intresserade, små åskådarnes antal till 30 å 40. Men tänker man sig vidare ett jubelskri, fortfarande lågt beräknadt, en gång i minuten uppstigande från fyrtio hela dagen om morgonfriska gaphalsar, så torde deraf äfven obestridligen framgå, att om också, som vi ofvan antydt anidamian hvarlkan I agantört K tro 2 2. — Om — RA DE AA — Rs mes m mm mm rm om -— — — —ä— — AO ——— O M — —