icke kunde motsägas. Han berörde ock denna fråga så varsamt, men tillika så fyndigt, att de bland valmännen, som icke äro i den hemmastadda — och till denna kategori hörde tvifvelsutan ganska många af de närvarande — kommo till den åsigten, enär hr Leufstedt för dem är en anktoritet, att de icke kunde drabbas af någon ökad bevillning om grundskatter och indelningsverket afskassades, utan möjligen beredas någon fördel derigenom. Då emellertid vid de syra valmötena som hällits, åtskilliga luckor i den anonyma komitöns förslagslista uppkommit och derjemte andra kandidater ömsom godkänts och förkastats på dessa möten, ålåg det delegerade att sammanjemka kandidatnamnen, så att en fulltalig vallista kunde presenteras. En sådan lista publicerades ock i Dagens Nyheter, upptagande hrr Adlersparre, Dufva, Fock, Sjöberg, Hedin och Rubenson (antagen på alla fyra mötena), frib. Gripenstedt (antagen på tre möten) samt hrr Mankell, Ljungberg, Cederschiöld, Bianchini och Carlön (antagen på två möten) jemte hr Keyser (på ett möte antagen), hvilken sistnämnda åtgärd af delegerade dock var något despotisk, ty åtta andra personer voro i likhet med hr Keyser en-möteskandidater. Men med denna lista var den ultra-radikala komitn för egen del ingalunda nöjd, utan producerade en reviderad och törbättrad lista på hvilken namnen Fock och Gripenstedt (de voro friberrar!) samt Carln uteslötos, men namnen Granholm (bleckslagare), Samzelius (v. häradshöfding) och Wieselgren (amanuens) istället infördes. Att de tre förstnämnda blefvo exkluderade betrakta dessa troligen icke som en förödmjukelse; huruvida åter de istället godkända betrakta detta som en utmärkelse, torde vara tvifvelaktigt, såvida de anställa någon jemförelse med de förkastade. Fäderneslandets kandidatlista öfverensstämde med den nästföregående, utom deri att hr Samzelius fått vika för frih. Fock. Hvad som emellertid gör dessa begge listor egentiigen märkvärdiga är det, att de till 1618 voro byråkratiska och detta, märk väl, oaktadt de uppgjordes af dem, hvilka proklamerat demokratien, och vilja till det yttersta bekämpa plutokratien och embetsmannaväldet. Jag antager likväl att de egentligen haft till syftemål att befrämja hrr Dufvas och Mankells val och att de öfrigas frameller motgång intresserat dem föga. Derom rådde redan före valets början full enighet, att kapt. Mankell icke på långt när skulle få det tillräckliga röstantalet för att ens blifva den siste i ordningen bland de invalda. Hela intresset koncentrerades deremot på valets utgång i afseende på häradshöfd. Dufva. Men redan då namnuppräkningen fortgått till kl. 10 på aftonen i Fredags visade sig att det nu endast gällde antingen kyrkoherden Staaff eller häradshöfd. Dufva skulle gå in. Att den sistnämnde icke återvaldes föranleddes utan tvifvel till högat väsendtlig del deraf att hans ifrigaste förespråkare bland frasdemokraterna hafva sammanlänkat honom med kapt. Mankell och kreerat äfven hr Dufva till demokrat guand meme. Dessa demokraters protektion, utan värde för honom, gjorde honom stor skada och beröfvade honom ganska många röster, och de skadade honom äfven derigenom att de taktlöst anvisade honom en mission i Andra kammaren — såsom en slags fredsfurste — hvilken hvar och en inser att han omöjligen kunde utföra, enär det redan vid sistförliden riksdag blef uppenbart att landtmannapartiet visserligen tillgodogjorde sig hr Dufvas stora talang, då den var användbar i partiets intresse, men annars icke. De ofvan antydda demokraterna ha genom sitt taktlösa uppträdande under hela tiden före valet äfven gjort de lojalt frisinnade sträfvandena stor skada, då de till politiska heroer velat upphöja hrr Mankell, Ljungberg, Keyser m. fl. och påyrkat i frihetens och framåtskridandets namn att dessa herrar skulle beredas plats såsom hutvudstadens representanter i Andra kammaren. Det ser emellertid verkligen så ut som skulle dessa fras-demokraters egentliga styrka ligga uti att politiskt tillintetgöra äfven utmärkta män, som äro så olyckliga att bli föremål för deras gunst, på samma gång de äro vanmäktiga att uträtta något mot de framstående män som misshaga dem. Valets utgång föranledde en här utkommande daglig tidning, som gjort sig till landtmannapartiets organ, att redan i går uttala ett hot, som troligen afser att åstadkomma förskräckelse och ånger, men som ganska säkert icke uppväcker någotdera. Det skulle mycket öfverraska os8, säger nämnde tidning, om det icke till och med mycket snart blefve uppenbart att landtmannapartiet uppfattat uteslutandet af både hrr Mankell och Dufva (obs. den ordning hvari dessa herrars namn här förekommer!) från riksdagsmannaskapet såsom ren fiendtlig handling af Stockholms valmän och om icke partiet på något talande sätt besvarade densamma. Om istället för Åtalande sätt användts -handgripligt sätt, så kunde man ha gissat på ett nytt korftåg, riktadt mot Stockholms valmän, men nu är uttrycket obegripligt. Vidare säger samma tidning: Nu har Stockholm sjelf stött ifrån sig den enda möjligheten att erhålla något märkligt inflytande på frågornas behandling i Andra kammaren och drifvit landtmannapartiet till förökade ansträngningar för att skaffa sig makten äfven i Första kammaren. Huru denna makttillökning skall vinnas, antydes naturligtvis