Göteborgsposten – 2 oktober 1872, sida 2

om en stjerna vinkade från detta häll, hvilken han blott hade att följa. Äfren om han misslyckades, sade han för sig sjelf, skulle det dock vara ett slags tillfredsställelse för honom att ha gjort. IIvilken missräkning han kunde råka ut för skulle vara bättro än att qvarstanna hemma och skåda ett ogynnsamt öde i ansigtet. Han sammankallade sina kreditorer och omtalade förhållandet för dem rent ut. De hade ännu ej börjat förtvifla och hyste en stark tro på hans redlighet. De summor han var bortskyldig voro i sjelfva verket icke stora, de belöpte sig knappast till femtonhundra pund tillsammanlagda, då deremot hans egendom var värd åtminstone fyra tusen pund — men honom förekommo de stora just derföre att han var alldeles urståndsatt att kunna betala dem utan att sälja sin jord. Hans kreditorer drogo på munnen då han framställde sina guldgräfvareplaner, gjorde hvad de kunde för att få honom att afstå ifrån så galna och äfventyrliga planer, men beviljade honom dock anstånd, och det var ej mer än detta han önskade. — Jag hyser ingen fruktan, sade han då en under många år bepröfvad vän försökte att framställa hans plan i den ofördelaktigaste dager. Det är någonting som säger mig att jag måste lyckas om jag blott håller ut. Det torde väl dröja ett år eller två eller tre till och med innan jag kan uträtta hvad jag vill uträtta. Det kan väl ej åtgå mer än tre. Jag begär tre års anstånd af er allesammans i aldra värsta fall. Men jag vill ej ha ett sådant